EMELIE

Jag kan bli imponerad utav mig själv när jag tänker på hur hård jag har blivit. På ett sätt är jag glad att jag fått gå igenom den skiten som jag fått, den har gjort mig till en så sjukt mycket starkare människa. När jag skriver min årskrönika iår, som jag gjort varje år sedan massvis med år men som aldrig hamnat på en blogg tidigare, kommer ni förstå. Det här året började i princip i sorg, det fortsatte i sorg, det kom till en punkt där jag exploderade och jag fick plocka ihop bitarna från explosionen så gott det gick klistra ihop dem. Jag hittade inte alla bitar, men där det blev tomtrum klistrade jag in stenar. Byggde upp mig med. Jag har blivit lite hårdare efter dem, men det funkar. Mycket bättre än tidigare.
Det som gör mig ledsen just nu är att jag varit med och nästintill exploderat en annan människa. Eller jag har väl knäckt tre, fyra stycken under den här perioden där jag har reboundat. Men den här gången är det annorlunda, det är en tjej. Och jag har varit så dum att jag inte fattat själv. Idiot jag är! Men det enda jag kan göra är att stötta nu. Och visa att jag är bättre än den som exploderade mig. Jag har fått mitt avslut. Jag har gått vidare. Jag har försvunnit in i nästa triangeldrama, som vanligt utan att veta om det. Men det är därför jag är så glad ibland här på bloggen. Då har något positivt hänt. En blick. En mening. Hoppetlyser starkare än vanligt. Sedan nästa stund går något emot mig, då får ni ett depp-inlägg. Som inatt. Men det är redan glömt nu. Och så funkar jag. I grunden är jag stark nu. Hade jag gått igenom det här för ett år sedan hade jag inte varit här idag, då hade jag lyckats. Men idag gråter jag en skvätt, ler igen och blir hårdare än någonsin. Jag låter ingen knäcka mig så igen, jag kommer aldrig mer att explodera. Limmet är stenhårt.
Egentligen ville jag bara säga förlåt för att jag inte förstod bättre och att jag förstår hur du mår.