Året var 2010
För att komma i rätt stämning för att skriva det här satte jag på Hero of war med Rise Against. Den låten får mig att komma ihåg all sorg som jag kände de första åtta månaderna utav det här året. För det här året har varit ett av de absolut värsta i mitt liv. Aldrig har jag gråtit så mycket, aldrig har jag bråkat med så många människor och sårat och sårats så mycket.
Januari var fantastiskt. Jag njöt varje sekund och trodde att livet skulle vara så för alltid. Jag var nykär. Det säger det mesta, vi levde lyckliga, han och jag, Jeanette och Henrik. Vi hade inga problem på hela jorden. Trodde jag.
Februari kom och krossade mig. Det handlade bara om tre månader, den där drömmen, men jag har aldrig varit med om något värre än när den tog slut. Det var så mycket. Jag förstod inte. Från och med den fjortonde februari grät jag konstant, jag grät hemma, jag grät hos mina vänner, jag åkte hem till mina föräldrar och grät, jag blev hemskickad ifrån jobbet för att jag inte kunde sluta gråta. Jag grät i mataffären, när jag gick promenader och när jag körde bil. Ingenting fick mig att sluta gråta förutom de få stunder han hörde av sig och velade fram och tillbaka - vilket naturligtvis bara gjorde det värre nästa gång han kom på att allt var fel.
Mars var ungefär likadan. Jag minns egentligen inte speciellt mycket av varken mars eller april för allt är bara ett grå dimma där. Det jag vet är att dagarna efter påsk, jag tror tillochmed att det var på måndagen efter, rasade alltihop. Det började nog på söndagen förresten, katastrofen kom då. Det hade dröjt två månader så det var egentligen inte konstigt eller elakt utav honom, jag hade själv träffat andra och jobbat med att komma över det på det sättet men det här blev så extremt och jag klarade inte av det, det var slut - svart på vitt - och jag kunde inte gå vidare ifrån det trodde jag. Jag blev ett ännu värre vrak än vad jag varit tidigare, men nu tog jag till allt hårdare åtgärder. Saker som jag aldrig skulle göra igen. Jag minns att jag bloggade ifrån sjukhuset, jag kände inga gränser. Kände inte när det var dags att hålla saker för sig själv. Jag var en öppen bok för hela världen. Jag ville att någon skulle rädda mig, men ingen som försökte rädda mig dög. Jag var en riktig häxa.
Jag var sjukskriven i princip hela maj. Jag låg i min soffa och kollade på en avstängd tv. Vissa kvällar kom någon över, vissa dagar var jag själv hela tiden. Jag försvann och drömde mig bort och fattade inte vad som hände. Jag kunde dricka vin till frukost och att jag inte dog av vattenbrist när tårarna aldrig slutade strömma ner för mina kinder är ett under.
Jag fick gå på först dagliga möten och efter någon månad räckte det att jag gick en gång i veckan. Rehabilitering. Lagom till juni började jag bli normal igen. Vi slutade jobba tillsammans. Jag behövde inte se honom hela tiden. Någon gång mitt i det värsta hade jag sökt in till skolan och jag längtade bort efter någonting. Jag behövde variation. Miljöombyte. Juli och augusti bestod utav jobb, sol och bad. Jag och Jeanette låg på stranden varje ledig dag, vi var i Halmstad ihop med tio killar och en mindre nykter natt bokade vi en resa till Turkiet och i mitten på augusti så åkte vi. Resan var härlig. Precis vad jag behövde. När resan var slut hade jag en veckas semester där jag passade på att träffa alla kompisar och sedan blev det september och skolan började.
Efter alla samtal med den där fantastiska damen så hade jag blivit en helt annan person och helt plötsligt hade jag gått in i ett nytt liv med nya vänner och jag kan säga att jag fortfarande mår så himla bra. Naturligtvis började jag redan i början av skolan att trassla in mig i massa konstigheter, precis som jag alltid gör. Men jag har inte fallit lika hårt igen. När oktober tog över tyckte jag fortfarande att det var skitkul att plugga och vi satt och gjorde uppgifter och pluggade efter skolan, jag och min nyfunna bästa kompis Josefine. Ytterligare en vän kom in i bilden och vi tre gjorde allt tillsammans, jag trodde det skulle vara så länge men det höll bara ett par månader. Jag har aldrig bråkat med eller irriterat mig så mycket på någon person tidigare i hela mitt liv, det kan vara för att vi är så lika som vi är. Men vi hade sjukt kul, började hänga på kåren, lagade middag tillsammans flera gånger i veckan och hade filmkvällar nästan jämt. En helg i Skövde tillsammans med massvis av andra studenter var oktobers höjdpunkt. I november planerade jag och Josefine och ett par stycken till en tentafest och efter den sov vi över hos Mjölby. Egentligen var det då som vi lärde känna varandra och efter den kvällen började jag och Josefine hänga i Trollhättan mycket, mycket mer. Nu är det december, jag bor i princip ihop med mina nya vänner och jag är verkligen skitlycklig för det allra mesta. Och så mycket har ändrats sedan januari började. Ni som följer bloggen vet ju hur mitt liv ser ut just, men det här är mest för mig för att jag älskar att ha en samlad plats för mina minnen. Ända sedan 2006 har jag skrivit årskrönikor, men det här är första gången jag lägger ut den på bloggen. Det känns lite coolt.
Jag är nog rätt cool.
