EMELIE

När man är tjugotvå år, borde man inte veta vart man är i livet då? Jag skulle vilja stanna upp, titta mig omkring, jämföra mitt liv nu med för ett par år sedan, och sedan tio år sedan. Vad har förändrats? Jag tror inte jag har växt så otroligt mycket (förutom på bredden, hihi) och om jag hade sett mig själv nu för tio år sedan, nyvaken mitt i natten med tårarna rinnande nerför kinderna pga en mardröm, hade jag blivit deppig. När jag är ensam känns det som om jag inte har åstadkommit någonting i mitt liv.
Jag ligger och deppar för någonting som inte är stort, och det kanske är de som är problemen för mig. Jag har aldrig varit med om någonting värt att gråta för. Ändå gråter jag nog mer än genomsnittet. Det är absolut inte det att jag ligger här och är deppig nu, jag är bara insiktsfull. Jag vill att något ska hända i mitt liv. Jag lever så bekvämt. Det finns dagar då jag inte går upp ur sängen för att jag är ensam hemma och ändå inte har något att hitta på. När någon är här, älsklingen exempelvis, njuter jag av att vakna tidigt, stå upp och laga en god frukost och hitta på saker. Men inte ensam, nej för allt i världen inte ensam. Ensam är absolut inte stark, inte när det gäller mig. Men jag hoppas att jag någon gång, förhoppningsvis snart, som gör att mitt eget liv sparkas igång. För det är lite så det känns, som att livet står stilla, att jag inte uppnår någonting. Jag vill att det blir ändring på det. Jag ska bara komma på hur.