Pensionärerna och jag
Igår åkte jag buss till Trollhättan. Det är tyvärr fullständigt normalt för mig nu för tiden, trots att jag hatar att åka buss så får jag ta mig i kragen och göra det. Det är visst så det funkar att vara student har jag hört, ingenting är lyxigt längre, nu får jag - kräsna människa - umgås med denna lite lätt läskiga blandning av människor som åker buss varje dag.
Igår satte jag mig på sättet framför en äldre man, han bör ha varit sextio-sjuttio år. Jag reagerade inget särskilt på honom när jag satte mig utan det var först när jag hörde honom utbrista "usch" då två mörkhyade kvinnor iklädda slöja klev ombord på bussen. De två kvinnorna med slöja såg helt knäckta ut då de mötte mannens blick och han såg på dem med avsky - ja, jag vände mig om och bara stirrade på mannen. Tyvärr sa jag ingenting. Jag vågade på något sätt inte. Hur illa äldre vuxna än beter sig så har jag svårt att säga ifrån.
Vid nästa hållplats steg en brutalfjortis på bussen, hon såg ut att vara runt tolv-tretton år, men var hårdsminkad och hade kort kjol utan strumbyxor eller leggins under. Dessutom var hon säkert tio kilo överviktig och passade defenitivt inte i den här outfiten, men vem är jag att döma? Alla får ju ha sin egen smak. Mannen bakom mig suckar och mumlar: "dagens ungdom, de ser ut som prostituerade hela bunten..." Jag tittade på honom, han mötte min blick och hade jag slängt ur mig en sådan kommentar och någon skulle ha hört mig skulle jag ha skämts ögonen ur mig och velat sjunka genom jorden. Men han frågar mig istället om inte jag tycker att tjejen ser prostituerad ut. Jag blir helt stum. Jag ångrar nu att jag inte bara skällde ut honom, skrek och fick lite vett i honom. Istället rodnade jag, som om jag var den som betedde mig illa. Jag satt tyst resten av bussresan och när jag och mannen gick av vid samma hållplats blängde jag efter honom och skämdes för att jag inte sagt vad jag tyckte.
För flera år sedan, midsommarafton mellan jag gick i nian och ettan på gymnasiet, satt jag, min dåvarande pojkvän och två eller tre av hans killkompisar på en bänk utanför biblioteket i Skärhamn. Vi drack inte alkohol, vi rökte inte. Jag har för mig att vi satt och spelade upp ringsignaler på telefonerna för varandra. En äldre dam med en rullator gick förbi och jag hejade på henne. Sa ett snällt hej och jag fick en mindre utskällning av damen, för att jag talade med människor som var mer värda än mig. Sedan lullade hon iväg med sin långa gråa kjol och beiga hatt. Jag satt först helt stum. Jag blev sedan så chockad att jag började gråta.
Den där händelsen har jag aldrig riktigt släppt, jag kände mig så fruktansvärt förnedrad. Jag var femton år och fick inte hälsa artigt på äldre människor för att de var mer värda. Jag åkte hem tidigt den kvällen, trots att det var midsommarafton. Jag har, från sekunden efter att det hände, ångrat att jag inte sprang efter henne och frågade vad hennes problem var. Kanske hade hon blivit hotad av ungdomar någon gång eller trodde att jag drev med henne när jag hälsade. Jag önskar att jag hade gjort någonting som hade gjort att hon förstått att jag bara menade att vara trevlig. Jag tänkte på det konstant under flera veckor och skrev otaliga krönikor till ST-tidningen (Stenungsund-Tjörn-Orust lokala tidning som ALLA pensionärer läser) och hoppades på att den skulle publiceras så att jag bara skulle få tanten att förstå mig. Efter ett tag blev krönikorna mer och mer aggresiva. Jag blev arg på tanten. Ärligt talat är jag fortfarande lite arg idag.
Kanske var det därför som jag igår kände mig så himla svag. Jag kände mig som femton igen och vågade inte säga ifrån. Jag kände mig dum. Korkad. Nästa gång det händer, att jag får ett tillfälle att säga vad jag tycker och jag har möjlighet att ändra någons uppfattning om sanningen, ska jag göra det. Jag ska sluta se ner på människor och döma innan jag gett dem en chans. Jag lovar.
Kommentarer
Trackback
