Farväl min älskade
Idag är dagen. Jag ska åka ner till Stenungsund och antagligen sälja min bil. Min älskade. Det är första gången på nästan exakt fyra år som jag inte äger en bil då. Min fjärde bil, är det här också. Min finaste.
Det känns lite tragiskt att sälja den. Den har varit min i två år och med den har jag gjort så himla mycket, kunnat ta mig vart jag vill och bara allmänt älskat den nästan jämt. Vi har gått igenom mycket, jag och min bil. Parkeringaböter, böter för att inte stanna vid stoppskylt och kört in i räcket på motorvägen. Dessutom så har jag backat in den i en brunn så det har en mycket söt buckla därbak. När jag krascha den på motorvägen touchade jag bara lite. Inte mer, så de va lugnt. En söt repa typ. Precis som allt annat på min söta bil.
Och nu ska den liksom bort. Jag kommer att behöva vänja mig vid att åka buss. Jag kommer trängas med äckliga, svettiga människor som har barnvagnar, ölburkar, dålig andedräkt eller bara är otrevliga. Jag kommer träffa folk som jag halvt om halvt känner, de kommer sätta sig vid samma säte och så kommer vi ha ett stelt, ytlligt samtal ända till förste man hoppar av.
Nu rinner tårarna. Jag saknar bilen redan. Den är ju min vän. Jag är inte hel utan min älskade bil. Den borde inte få säljas, det är hemskt att man inte kan få vettigt med pengar som student. Jag hatar det! Man ska behöva sälja allt man äger för att kunna leva. Snart får jag väl sälja lägenheten och Svante också. Lägenheten får jag väl en sex-sjuhundra för och Svante går till högstbjudande, bättre pris vid snabb affär. . .
Nä, seriöst. Min bil. Det här är en sorglig dag.
Så, ser ni hur underbar min bil varit? Alla har älskat den. Mest jag!
Nu ska jag sluta gråta och hoppa in i duschen. Puss
Kommentarer
Trackback
