EMELIE

Jag vill inte ha tröst. Jag vill inte ha nån himla myskväll med vänner och tvspel och blickar som menar på att de tycker synd om mig. Jag beter mig som en fyraåring i en leksaksaffär som inte får de jag vill ha. Jag slutar inte gråta, fastän mamma säger till mig att vara tyst. Mamma väser "du skämmer ut dig!", men tårarna fortsätter ändå rinna trots att jag vet att mamma har rätt. Det är ett avancerat läge. Men visst är det så att när fyraåringen kommit hem, sett alla andra leksaker som hon har så slutar hon gråta? Så jag väntar på att det ska hända nu, att jag ska komma hem och glömma den där leksaken i affären.
Men just nu, i den här sekunden, så står jag och tittar på den där leksaken som skulle kunnat bli min om jag bara hade skött mina kort bättre, om livet bara varit lite annorlunda och om alla bara hade kunnat vara lika förälskade som jag. Men så är det inte. Jag vet att jag inte kan få den och tårarna rinner lite till.
Som det känns nu, kommer jag nog stå kvar här i leksaksaffären och gråta.