EMELIE

Om det finns någonting som jag avskyr med att umgås med härliga människor i en hel vecka så är det tomheten som blir när man blir ensam. Jag ska sova själv inatt. Det har jag inte gjort på över en vecka. Även om jag inte sovit i samma rum som folk varje natt så har jag ändå haft någon i närheten hela tiden och det känns hemskt just nu. Jag är inte ens tacksam för att jag sover i min egna säng, den bästa sängen ever som jag alltid brukar skriva så mycket bra om. Jag hade gjort vad som helst (lögn! Inte vad som helst, men rätt mycket) för att få sova tillsammans med någon inatt. Någon.
Det värker lite i hjärtat nu. Jättemycket värker det. Jag har aldrig haft migrän eller så, men jag kan tänka mig att det känns så här. Fast alltså, min migrän sitter i hjärtat istället då. Ibland undrar jag var jag tänker med, varför ska jag alltid komplicera sönder allting? Hur tänker man när man ger sig in på saker som sårar en själv?
Är det de som kallas kärlek?
Jag hoppas inte det. Men i mitt liv känns det så.
Jag ska inte bli bitter nu, inte ledsen heller. Jag ska ligga här, helt ensam i min säng och le. Tänka på något som gör mig glad. Jag ska tänka på sten. Om det inte hjälper ska jag tänka på gran, stig och fisk också. Hjälper inte det så får jag väl helt enkelt stå ut.
Ja, jag är ledsen just nu.