EMELIE

Jag läste ett inlägg på Michaela Fornis blogg. Hon skriver så himla vackert, det är bara det att hon uppdaterar för sällan, tycker jag. Men jag antar att det blir så när man bloggat i typ sex år eller något. Man kanske tröttnar då.
När hon väl skriver så skriver hon väldigt fina texter, med extremt mycket känsla. Jag lipar ibland när jag läser bloggen.

Det här inlägget hon skrivit handlar iallafall om fysisk och psykisk smärta. Fysisk och psykist otrohet, handlar det egentligen om, mej just otroheten vill jag inte gå in på, det känns alldeles för jobbigt för tillfället.
Men vilket är värst? Michaela skriver att hon föredrar en käftsmäll istället för ett krossat hjärta.
Jag vet inte, jag är kluven. 
Det där krossade hjärtat, det ligger ju kvar där. Det kommer smärta i flera år framöver. Även om du går vidare och inte längre är ledsen över just den personen för krossade hjärtat, minns du kanske alltid smärtan. Har du dessutom riktig otur stöter du på den där gamla hjärtekrossaren med jämna mellanrum och varje gång rivs såret i hjärtat upp.
Då kommer du aldrig över det. Såret i hjärtat läker aldrig helt.

Så en dag så går du vidare, någon annan tar över hjärtat och helar det. Helt plötsligt minns du inte längre hur det kändes att vara olycklig. Du lever på den där nya kärleken. Du har inga problem på hela jorden. 
Förhoppningsvis blir du inte krossad igen. Fast risken kommer alltid att finnas. Du kommer alltid att gå och oroa dig att någon mer ska utnyttja dina känslor. Någon annan som kommer såra dig. Du kanske inte vågar satsa mer. Du kanske förlorar någon som skulle ha gjort dig lyckligast på jorden. För att du inte vågade ta chansen. För att du hellre skulle ta en käftsmäll.

Den där smällen kommer och går så snabbt. Det gör ont, helt fruktansvärt ont och tårarna börjar spruta. Men lägg lite is på så går det över. Det var inte värt det väl? Du tjänade ingenting på att få ett slag.
Jag försöker tänka att ett krossat hjärta är värt det. Hittills har det aldrig varit det, men jag har inte gett upp än. Denna gången kanske det är värt det. Det känns lite så.
Eller så drömmer jag bara. Men vissa människor kanske är värda att kämpa för. Värda att eventuellt få ta den där smärtan av det krossade hjärtat för.

Om man bara vågar chansa.