EMELIE

Jag har hittat en ny blogg som jag börjat läsa, den heter handleder.blogspot.com (jag kan inte länka, för jag skriver från mobilen - och även om jag skulle länka spelar det ingen större roll, hon har nog typ flera tusen läsare och det slår jag tyvärr inte med mina tragiska fyrtio-femtio pers som kikar in här varje dag) iallafall, det är en av de vackraste och vidrigaste bloggarna jag någonsin läst, en tjej (jag vet inte hur gammal hon är, vad hon heter eller vad som riktigt hänt med henne), men hon är trasig. Så trasig så det skär i hjärtat när man läser. När jag mår jättedåligt klarar jag inte av att läsa den för då tror jag att mina gamla knivkompisar skulle komma fram igen, men när jag mår så där lagom dåligt, som ikväll, då läser jag lite. Jag sörjer med denna människa, jag lider av hennes ångest och tycker så synd om henne att jag skulle göra vad som helst (nej, men mycket) för att få henne att må bra. Men samtidigt så blir jag så stark av henne, jag mår inte SÅ dåligt, tänker jag. Det finns andra som har det sämre. Och på något tragiskt sätt blir jag lite glad av det, visst är det hemskt? Jag får lite ont i magen av det faktiskt, att jag mår bättre för att någon annan mår sämre, men det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha dåliga dagar. Jag känner mig starkare och känner viljan att hjälpa istället för att bara ligga hemma och tycka synd om mig själv. Det är en väldigt behaglig känsla och något jag borde känna oftare. Att hjälpa andra. Jag gör aldrig det längre, det gjorde jag förr. Nu har jag blivit kall och hård och bitter. Missförstå mig inte, jag är inte psyksjuk igen eller nått, men jag märker att jag blivit så mycket mer känslokall de sista året. Nästan ingenting rör mig nu. Jag bryr mig inte om vad folk tycker eller tänker längre (jo, de som spelar roll för mig - men inte de andra) och jag har tappat massvis med känslor. Jag gråter inte längre, jag stänger av människor. Detta har jag tagit upp förut, och jag känner att de här inlägget är på väg att spåra ur, men jag ville bara säga att jag gillar den där bloggen för den får mig att känna mig mänsklig igen.
Detta är säkert en kombination av hungern jag har och den där förbannade mensvärken, men ändå, det är skönt att få lipa lite ibland, känna sig trasig, men ändå starkare och lyckligare än vissa andra. Typ. Eller nått. Och det har jag fått göra den här veckan, gråta ut för att jag är ledsen. Men ändå känner jag mig helt okej när jag vet att jag inte är ensam om att vara trasig. Äh, nu flummar jag bara. Tänker inte klart. Nu ska jag sova, imorgon är en ny dag utan mat.