EMELIE

Häromdagen hade jag en diskusion med en vän. Jag och den här vännen är rätt lika, vi har ganska mycket åsikter bägge två - tyvärr går dessa åsikter oftast åt olika håll och detta har lett till galet många små bråk som brukar lösa sig efter någon dag eller två, men under bråkets gång kommer många hårda ord, "tycka-synd-om-sig-själv-meningar" och klickande i telefonen istället för att prata ut. Men, hittills har det alltid löst sig och det tror jag att det kommer att göra i fortsättningen också. :)

Till det roliga, i tisdags när vi satt och pratade kom vi på att vi skulle analysera varandras dåliga sidor. Det låter som att det här är som gjort för att skapa bråk men det fungerade ganska bra faktiskt och ingen tog alltför illa upp. En utav mina dåliga sidor är att jag alltid pratar illa om mig själv, enligt honom. Han tycker alltså att jag trycker ner mig själv! Eftersom vi hade bestämt innan att vi inte skulle flippa på den andre utan ta lärdom utav det som sas, hade jag inte så mycket att sätta emot. Jag kunde inte bli sur för det. Det var lika bra att analysera det och ta det till mig.

Det första som kom upp var att bara ett par dagar tidigare hade en annan vän skrattade sagt åt mig: "Det finns inte många människor på jorden som du tycker om va? Du har något negativt att säga om alla!!"
Även om den meningen inte var menad som elak så kom den lite sådär "inyourface" liksom. Att prata illa om människor är min största last, jag är duktig på det och jag har gjort det alldeles för mycket. Det är någonting att jobba med och det har jag gjort de senaste året faktiskt, framför allt de senaste månaderna då jag kommit ifrån skitsnackets punkt nr 1. (Inget illa menat mot er också, men som Carro sa - "jag lånade dina skor, om jag inte löser det här nu kommer ryktet snart vara ute att jag snott din plånbok!" Sååå sant!)
Jag måste faktiskt ge cred till mig själv för att jag har trappat ner på skitsnacket och verkligen börjat vara ärlig, framför allt i situationer där andra människor far illa av det.
Och där kom det, när jag tänkte på det här: jag fokuserar extra på att andra ska må bra. Om jag själv får ta lite stryk eller bli krossad så är det inte hela världen - det är ju bara lilla jag. Det gör väl ingenting om jag mår dåligt.

Och där kunde jag förstå vad min vän menade. Under hela den kvällen satt jag och sa: "Hur kunde JAG vara så dum att jag gick på allt han sa?", "hur kunde JAG inte ta upp det här tidigare?", "åååh, allt är MITT fel, JAG är så himla korkad, stackars henne!!".
För en vecka skrev jag att jag tar på mig allt ansvar - fuck heller - det tänker jag verkligen inte göra! Ju mer jag tänker på allltihop, varför ska jag trycka ner mig själv och ta all skit?
Frågorna borde egentligen vara så här: "Hur kunde han ljuga så för mig?", "varför tog ingen (naturligtvis inkl mig själv) upp det här tidigare?" och "åååh, jag är så ledsen men det är inte bara mitt fel - men tänk på henne, hon måste må ännu sämre!!". Jag har en tendens att trycka ner mig själv uppenbarligen. Jag tror att människor överlag är rädda för att tycka att dom själva är för bra. Men hur sjukt är inte det?

Anledningen till att jag kontrollerar mina kommentarer innan dom kommer upp på bloggen är för att jag fått en del elaka sådana. Om jag lägger upp en bild på mig själv och skriver, wohooo - jag har en bra hårdag, så får jag ett par onödiga kommentarer där det står "fan heller, du ser förjävlig ut". Okej, tack. Vad är grejen med det? Hade det varit jobbigt att skriva "jag ser det, vad fin du är i håret!"? Ni skriver ju ändå så anonymt, jag vet ju ändå aldrig vem det är som skriver, varför inte skriva något snällt och göra mig glad? Skulle det göra mig mindre glad att göra någon annan glad liksom? Skulle mitt humör sjunka då? Skulle jag bli fulare för att jag skrev att nångon annan var söt? Nej. Men ändå vi är negativa mot varandra. Så därför vågar jag inte alltid tycka att jag är bra. Jag tycker att det är skitpinsamt att säga att jag är bra på något.
Att sitta på en jobbintervju eller invigning i något och få förfrågan "varför skulle du göra ett bra jobb här?" är panikångest för mig. Vad svarar man? "Jag är bäst på det här och det tror jag ni kommer att märka?!" Tänk om man då gör dåligt ifrån sig? Då tror ju folk att jag är dum i huvudet som sa att jag var bra på det här!
Fast är det egentligen så himla viktigt vad folk tycker? Är man så dum i huvudet om man tycker man själv är bra?

Jag vet inte svaret i allt det här. Det är bara mina åsikter som för en gångs skull stämmer överens med min åsiktsfulle väns. ;) Naturligtvis efter lite betänketid.
Men är det inte  så, vi trycker ner oss själv alldeles för mycket? När något inte är ditt fel, säg inte att det är det då! Mina värsta ord som jag misstbrukar mest är "efterbliven" och "störd". Jag säger att jag är störd flera gånger om dagen. Det är jag inte. Jag är en grym tjej! Faktiskt! Men jösses vad det tog emot att skriva det, och nu börjar jag fundera på om jag verkligen ska våga publicera det här. Ni kanske tycker jag är dum i huvudet?
Jag har seriös ångest nu. Men nån måste ju börja!
Jag tycker att vi gör så att nu tänker alla på deras bästa sidor, fokusera på möjligheterna och tänk positivt!! Och när du säger att du är bra, säg det inte med ironi utan mena det!
För vi är så himla bra allihop!!

Yes. Då gör vi vågen på det!
<3