Nattbloggning. Lika viktigt som vanligt.
Jag har bestämt mig. Jag ska sova på soffan inatt. Mest för att jag faktiskt inte klarar av att ta mig in till sängen. Eller klarar av och klarar av. Jag känner liksom ingen motivation för att orka resa mig upp. Dessutom ska jag upp klockan fem imorgon bitti. Onödigt att slösa tid på att gå mellan vardagsrummet och sovrummet liksom. Jag ska ju ändå snart gå upp.
När man ligger ensam i soffan en hel dag kommer många tankar upp. Man har så många minuter på sig att tänka på saker liksom. För få bloggare uppdaterar på söndagar. Dom är trötta och ligger kanske också bara på soffan och ser på tv och käkar chips en hel dag, och det kan man inte skriva på bloggen. För det är ingen som tycker det är intressant. Folk uppdaterar Facebook dåligt också. Skriver att dom är trötta eller bakfulla. Eller så skriver dom om den förbannade snön. Snön som har blivit något slags special event. Det enda man snackar om. Snön binder liksom ihop människor, igår stod jag ute och rökte (ja, men jag håller på att sluta. Jag har inte rökt alls idag faktiskt...) och två olika män började prata med mig. Jag stod bara utanför Pärres port, inte på en busshållplats eller i kön på ICA. Jag bara stod där. Och folk börjar snacka om snön. "Brrrr, nu är vintern här!" No shit, det ser väl jag också, tänker jag. Men varför ska du och jag prata om det?
Äh, nu låter jag skitbitter. Jag har inga problem med att prata med människor jag inte känner. Tvärtom. Det är skönt att vi bor i ett sånt land där man talar med människor som man inte känner. Att vi är öppna mot varandra. Det är mest snön som stör mig. Den är så kall och omysig. Mest kall.
Under dagen som varit har jag kollat på allting som går på 3an. Top Model, Hollywoodfruar, Lyxfällan. Men det mest värda var faktiskt Ensam mamma söker. Jag har sett det ett par gånger nu faktiskt. Det var säsongsavslutning ikväll, massvis med tårar och kärlek. Fjanterier. Hur är det rimligt att killarna ställer upp? Dom nöjer sig med att vara en av två/tre/fyra/fem och hoppas på att tjejen ska falla i slutändan. Sedan kommer det att ta slut iallafall. För det är så det fungerar med kärlek. Det tar slut. I bästa fall blir bara den ena sårad, men oftast bägge två. Om man inte varit tre i förhållandet då, för då brukar rimligtvis alla tre bli sårade.
Nä, sånt där med kärlek är ingen idé. Jag är inte bitter nu. Bara ärlig. Och intelligent. Framför allt realistisk. Jag kommer aldrig att tro på kärleken mer. Det har alla underbara män bevisat för mig att kärleken är någonting som inte existerar. Det finns behov. Det finns attraktion. Spänning. Behov av närhet. Men kärlek är nog bara något som folk har hittat på för att göra sig trygga.
Äsch. Jag vet att det inte är såhär också. Jag vet att det finns människor som hittar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Mina fina föräldrar är ett levande exempel på det. Men jag vet inte om det kommer att hända mig. Eller den generation som vi lever i idag. När man tillochmed gör tvprogram om att bli kär. Man viker ut hela sitt privatliv i tv. Eller för den delen; i en blogg.
Kolla bara på Mikaela och Cimon. Bella och Nils. Det måste vara vidrigt att behöva vara öppen med sånt där. Inte för att jag inte är öppen själv, det finns få saker som jag inte kan prata om. Men jag är liksom ingen kändis. Det är ingen som bryr sig om mig. Men jag lider med dom som ställer upp i tv och blir "kära". För det kommer nog med 99% säkerhet sluta med tårar. Vad är det, typ hälften av alla vanliga förhållanden som spricker? Mer än hälften? Eller det är väl bara giftemål det finns statisk på. Minst 80% av alla förhållande borde sluta med tårar. Eller ännu fler. Skit samma. Jag kan vara lycklig. Jag är singel. Det finns ingen statisk som jag kan hålla mig till. Ingen kommer se mitt förhållande rasa här på bloggen. För det finns inget!
Nu svamlar jag som tusan igen. Jag är grymt trött. Det jag ville ha sagt var kort och gott bara att jag tycker att relationsprogram borde förbjudas. Det är inte mänsligt att låta andra människor få se när man blir dumpad. Och så ville jag säga godnatt också. Nu somnar jag snart av min egen text. Om ni orkat läsa det här utan att somna i mitten kan ni väl signa en kommentar! ;)
Puss på er!
Och godnatt.
När man ligger ensam i soffan en hel dag kommer många tankar upp. Man har så många minuter på sig att tänka på saker liksom. För få bloggare uppdaterar på söndagar. Dom är trötta och ligger kanske också bara på soffan och ser på tv och käkar chips en hel dag, och det kan man inte skriva på bloggen. För det är ingen som tycker det är intressant. Folk uppdaterar Facebook dåligt också. Skriver att dom är trötta eller bakfulla. Eller så skriver dom om den förbannade snön. Snön som har blivit något slags special event. Det enda man snackar om. Snön binder liksom ihop människor, igår stod jag ute och rökte (ja, men jag håller på att sluta. Jag har inte rökt alls idag faktiskt...) och två olika män började prata med mig. Jag stod bara utanför Pärres port, inte på en busshållplats eller i kön på ICA. Jag bara stod där. Och folk börjar snacka om snön. "Brrrr, nu är vintern här!" No shit, det ser väl jag också, tänker jag. Men varför ska du och jag prata om det?
Äh, nu låter jag skitbitter. Jag har inga problem med att prata med människor jag inte känner. Tvärtom. Det är skönt att vi bor i ett sånt land där man talar med människor som man inte känner. Att vi är öppna mot varandra. Det är mest snön som stör mig. Den är så kall och omysig. Mest kall.
Under dagen som varit har jag kollat på allting som går på 3an. Top Model, Hollywoodfruar, Lyxfällan. Men det mest värda var faktiskt Ensam mamma söker. Jag har sett det ett par gånger nu faktiskt. Det var säsongsavslutning ikväll, massvis med tårar och kärlek. Fjanterier. Hur är det rimligt att killarna ställer upp? Dom nöjer sig med att vara en av två/tre/fyra/fem och hoppas på att tjejen ska falla i slutändan. Sedan kommer det att ta slut iallafall. För det är så det fungerar med kärlek. Det tar slut. I bästa fall blir bara den ena sårad, men oftast bägge två. Om man inte varit tre i förhållandet då, för då brukar rimligtvis alla tre bli sårade.
Nä, sånt där med kärlek är ingen idé. Jag är inte bitter nu. Bara ärlig. Och intelligent. Framför allt realistisk. Jag kommer aldrig att tro på kärleken mer. Det har alla underbara män bevisat för mig att kärleken är någonting som inte existerar. Det finns behov. Det finns attraktion. Spänning. Behov av närhet. Men kärlek är nog bara något som folk har hittat på för att göra sig trygga.
Äsch. Jag vet att det inte är såhär också. Jag vet att det finns människor som hittar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. Mina fina föräldrar är ett levande exempel på det. Men jag vet inte om det kommer att hända mig. Eller den generation som vi lever i idag. När man tillochmed gör tvprogram om att bli kär. Man viker ut hela sitt privatliv i tv. Eller för den delen; i en blogg.
Kolla bara på Mikaela och Cimon. Bella och Nils. Det måste vara vidrigt att behöva vara öppen med sånt där. Inte för att jag inte är öppen själv, det finns få saker som jag inte kan prata om. Men jag är liksom ingen kändis. Det är ingen som bryr sig om mig. Men jag lider med dom som ställer upp i tv och blir "kära". För det kommer nog med 99% säkerhet sluta med tårar. Vad är det, typ hälften av alla vanliga förhållanden som spricker? Mer än hälften? Eller det är väl bara giftemål det finns statisk på. Minst 80% av alla förhållande borde sluta med tårar. Eller ännu fler. Skit samma. Jag kan vara lycklig. Jag är singel. Det finns ingen statisk som jag kan hålla mig till. Ingen kommer se mitt förhållande rasa här på bloggen. För det finns inget!
Nu svamlar jag som tusan igen. Jag är grymt trött. Det jag ville ha sagt var kort och gott bara att jag tycker att relationsprogram borde förbjudas. Det är inte mänsligt att låta andra människor få se när man blir dumpad. Och så ville jag säga godnatt också. Nu somnar jag snart av min egen text. Om ni orkat läsa det här utan att somna i mitten kan ni väl signa en kommentar! ;)
Puss på er!
Och godnatt.
Kommentarer
Trackback
