EMELIE

Jag vet inte om du läser. Och jag vet inte om jag skriver till dig ens.
Bara för mig själv egentligen. Jag skriver för att få ur mig allt jag inte kan säga högt.

Allt som jag skulle vilja säga till dig. Som du inte förstår, eller ens försöker. Eller ens vill.


Och du är så många personer. Alla människor jag någonsin älskat eller någonsin velat ha. Det är ni som är du.


Jag älskade dig så himla mycket. Alla låtar som spelats i mina hörlurar ikväll har påminnt om er. Alla er som jag vill ha nu eller ville ha förut. Ni som har lämnat mig. Det har alltid funnits något fel. Jag. Alltid har någonting inte passat. För öppen, för stängt. Haft för mycket att säga till om, eller för lite.
Jag vet inte ens alltid när jag faktiskt är mig själv.
Jag ger så mycket utav mig själv. Jag ger allt. Och jag ger aldrig någonsin upp. Jag ska kämpa tills jag dör. Även om det kostar allt. Till att ingenting finns kvar. Ja, i alla mina dar. För du håller genom allt.
Så känner jag.
Jag vet att det finns någon därute som vill. Många, för att vara kaxig. Men jag vet att det finns flera som jag kommer att stämma överers med. Någon som kommer att vilja ha mig lika mycket som jag vill honom.

Jag kommer inte att gå in i min depression nu igen. Det är inte läge. Jag vill inte ens att någon ska känna någon slags empati för mig just nu. Men jag saknar någon att krama om. Att älska.
Främst saknar jag att säga "jag älskar dig" till någon.

Ni har någon ny nu. Ni bor tillsammans. Jag önskar att ni är jättelyckliga med era nya. Ni är värda allt. Jag har aldrig varit tillsammans med någon som inte varit fullkomligt underbar på sitt sätt. Jag önskar bara att ni inte glömt bort mig då ni träffat någon ny. Varför är inte jag värd någonting då nästa person tar min plats?
Minns du att jag ringde dig för ett par veckor sedan? Jag var så himla ledsen av någon anledning, antagligen bara fylla, men ville ha någon att prata med. Du har känt mig så himla bra, vad hade vi, fyra år? Du kände mig. Jag ville bara ha någon att prata lite med. Connecta med. Så enkelt.
Eller när jag mailade dig. Skrev hur glad jag var att du träffat en ny, hoppades verkligen att ni är lyckliga tillsammans, vi kanske skulle ta en fika nån gång? Nu när vi gått vidare och jag är sk "friskförklarad" igen. För att du skulle se att jag inte var så hemsk som du trodde att jag var.
Eller du. Jag känner så himla mycket för dig. På ingen grund alls. Men det känns rätt för mig och du ska veta att jag är en brud som går endast på känslor. Eller iallafall nittio procent. Jag vill bara veta vad du vill. Du får jättegärna säga att du inte är intresserad så är det bra med det. Inga problem. Men du får mig så lätt om du vill ha.

Shit. Det här blev så långt. Och kanske försvinner det här imorgon om jag kommer på mig själv med att vara för utlämnande eller patetisk. Antagligen både och. Men det känns inte så just nu. Men så lyssnar jag på Kent just nu, har Ps. i love you på tvn och har druckit x antal glas rött.
Men så här det just nu.
Tårarna rinner inte och jag är inte ledsen. Jag vill bara få ur mig skiten.
Jag vill bara ha någon att säga jag älskar dig till. Svårare är det inte. Jag vill bara inte vara ensam längre. För jag är så tom när jag inte har någon att dela allting med. Det är bara det. Så enkelt.
Nu ska jag sova bort allt det här.

Imorgon är jag glad igen. Jag lovar.