Jodå så att de...är bra.
Jag har gått vidare. Det känns förjävla coolt och det var någonting som många inte visste om jag skulle klara av, jag vet att precis innan kraschen slog folket vad om när jag skulle bryta ihop totalt. Konstigt att jag inte saknar det där jobbet... ;)
Men jag tog mig ur det. Jag står här och jag lever idag. Och jag är så jäkla stolt över mig själv som fixat det. Jag brukade gråta varje dag, seriöst, varje dag för att jag var så himla olycklig. Det är konstigt att jag aldrig fattade att något var fel när man kunde spendera fem dygn i rad i soffan, utan att äta något eller tvätta håret. Ska jag vara helt ärlig låg jag bara där, kanske tryckte i mig chips, såg på tv, var ledsen att jag var ensam samtidigt som jag bad alla ta avstånd från mig. Det har gått ett halvår nu. Mer än ett halvår sen den förbannade alla hjärtans dag. Jag minns att jag skrev i bloggen (den som är raderad nu) "det är alla hjärtans dag, dagen då man ska ta hand om den man älskar. Så ta hand om din kärlek, det hade jag gjort om jag hade haft möjligheten...." Jag vill säga att jag kommer hata alla hjärtans dag så länge jag lever. Fast det är nog inte sant, jag är en sucker för kärlek och kommer antagligen alltid att hylla den dagen som hyllar kärleken, även om jag själv miste min just på den dagen.
Det är knäppt att jag inte ens får tårar i ögonen just nu. Men det är först nu som jag är riktigt jävla cplycklig. Jag har gått vidare. På riktigt. Jag fattade det igår: bakfull som ett as låg jag hemma i Jeanette säng och blir toklycklig när hon börjar prata om att hon saknar "sin pojkvän/bästa kompis/kk/det-viktigaste-i-hennes-liv" och är jätteglad för att han ska komma hem.. Då förstod jag. Och jag har aldrig blivit så glad som när jag kom på mig själv att vara glad för någon annans skull. Hur trasig jag än låter när jag säger så.
Och nu sitter jag där igen, hur lycklig som helst. Jag har allt jag behöver på hela jorden och är trots skiten de senaste dagarna världens lyckligaste människa. Bara så ni vet. Jag är cplycklig just nu.
Men jag tog mig ur det. Jag står här och jag lever idag. Och jag är så jäkla stolt över mig själv som fixat det. Jag brukade gråta varje dag, seriöst, varje dag för att jag var så himla olycklig. Det är konstigt att jag aldrig fattade att något var fel när man kunde spendera fem dygn i rad i soffan, utan att äta något eller tvätta håret. Ska jag vara helt ärlig låg jag bara där, kanske tryckte i mig chips, såg på tv, var ledsen att jag var ensam samtidigt som jag bad alla ta avstånd från mig. Det har gått ett halvår nu. Mer än ett halvår sen den förbannade alla hjärtans dag. Jag minns att jag skrev i bloggen (den som är raderad nu) "det är alla hjärtans dag, dagen då man ska ta hand om den man älskar. Så ta hand om din kärlek, det hade jag gjort om jag hade haft möjligheten...." Jag vill säga att jag kommer hata alla hjärtans dag så länge jag lever. Fast det är nog inte sant, jag är en sucker för kärlek och kommer antagligen alltid att hylla den dagen som hyllar kärleken, även om jag själv miste min just på den dagen.
Det är knäppt att jag inte ens får tårar i ögonen just nu. Men det är först nu som jag är riktigt jävla cplycklig. Jag har gått vidare. På riktigt. Jag fattade det igår: bakfull som ett as låg jag hemma i Jeanette säng och blir toklycklig när hon börjar prata om att hon saknar "sin pojkvän/bästa kompis/kk/det-viktigaste-i-hennes-liv" och är jätteglad för att han ska komma hem.. Då förstod jag. Och jag har aldrig blivit så glad som när jag kom på mig själv att vara glad för någon annans skull. Hur trasig jag än låter när jag säger så.
Och nu sitter jag där igen, hur lycklig som helst. Jag har allt jag behöver på hela jorden och är trots skiten de senaste dagarna världens lyckligaste människa. Bara så ni vet. Jag är cplycklig just nu.
Kommentarer
Trackback
