Psykbryt - på låg nivå.
Varför plågar man sig själv? Jag bara undrar. Jag har fortfarande inte somnat (uppenbarligen....) så nu ligger jag bara här. Kollar på Ps. I love you och plågar mig med tankar och bilder. Alla är lyckliga nu utom jag. Ingen är singel. Alla bor ihop. Alla pojkar jag älskat älskar någon annan nu och är extremt lyckliga.
Jag kan unna dom det, de tre förhållanden (egentligen två seriösa, ett av dom var bara en dröm på ett par månader) som jag haft har jag haft med tre underbara killar. Jag har älskat dom av hela mitt hjärta. Nu lever dom lyckliga med andra tjejer som jag hoppas är riktigt fina människor. De tre killarna är värda det absolut bästa. Jag är grymt lycklig för deras skull. På riktigt. Det är bara det att jag önskar mig en lika okomplicerad kärlek som dom har fått. Fast jag är en rätt komplicerad brud. Det kanske beror på det. Haha.
Jag har funderat mycket på det här, jag trivs verkligen med mitt singelliv. Jag hade aldrig pallat trycket att ha nån tjötig jävel med mig just nu som ska hålla koll på allt jag gör och som jag måste anpassa mig efter. Men ändå saknar jag att leva med någon, en vardag och en trygghet att komma hem till, hur mycket som helst. Det är inte ens rimligt att vara nöjd och sakna det samtidigt va? Jag vill inte ha den där jobbiga nyförälskelsen; presenteras för vänner och föräldrar, nervöst sex, den tröttsamma spänningen för att säga fel när man ska välja något; "vilken film vill du se? Vilken mat vill du äta? Vill du gå på bio, vi kan hyra en film om du vill? Vad tycker du, vi gör som du vill...? Äh, jag vet inte - vad tycker du?" Ni fattar va? Jag vill ha en trygghet, jag hade kunnat hoppa över de första året bara för att slippa det. Jag hade kunnat gå in i en samborelation och komma hem till en vardag. Så det låter mer såhär: "Älskling, jag ska ut med killarna ikväll, sitt inte uppe och vänta. Skulle vi åka till din farmor på lördag, annars är det middag hos blablabla då..." En vana liksom.
Dom har det så nu. Säkert. Och vad har jag. Förutom massor med otroligt underbara vänner som livar upp mig dag, varje dag. Det är en vardag iofs. Och jag älskar den. Men ibland är det sådär tomt, som nu. Men det är bara på natten. Och det är bara när jag kollar på Ps. I love you. Egentligen är jag aslycklig. Bara lite desperat och har fått en aning åldersnoja. En aning bara. ;)
Men hörni, när Holly sjunger karaoke för sin döda man, och sjunger i love you til the end, gråter man inte ihjäl sig då liksom? Jag gör det iallafall.
Jag kan unna dom det, de tre förhållanden (egentligen två seriösa, ett av dom var bara en dröm på ett par månader) som jag haft har jag haft med tre underbara killar. Jag har älskat dom av hela mitt hjärta. Nu lever dom lyckliga med andra tjejer som jag hoppas är riktigt fina människor. De tre killarna är värda det absolut bästa. Jag är grymt lycklig för deras skull. På riktigt. Det är bara det att jag önskar mig en lika okomplicerad kärlek som dom har fått. Fast jag är en rätt komplicerad brud. Det kanske beror på det. Haha.
Jag har funderat mycket på det här, jag trivs verkligen med mitt singelliv. Jag hade aldrig pallat trycket att ha nån tjötig jävel med mig just nu som ska hålla koll på allt jag gör och som jag måste anpassa mig efter. Men ändå saknar jag att leva med någon, en vardag och en trygghet att komma hem till, hur mycket som helst. Det är inte ens rimligt att vara nöjd och sakna det samtidigt va? Jag vill inte ha den där jobbiga nyförälskelsen; presenteras för vänner och föräldrar, nervöst sex, den tröttsamma spänningen för att säga fel när man ska välja något; "vilken film vill du se? Vilken mat vill du äta? Vill du gå på bio, vi kan hyra en film om du vill? Vad tycker du, vi gör som du vill...? Äh, jag vet inte - vad tycker du?" Ni fattar va? Jag vill ha en trygghet, jag hade kunnat hoppa över de första året bara för att slippa det. Jag hade kunnat gå in i en samborelation och komma hem till en vardag. Så det låter mer såhär: "Älskling, jag ska ut med killarna ikväll, sitt inte uppe och vänta. Skulle vi åka till din farmor på lördag, annars är det middag hos blablabla då..." En vana liksom.
Dom har det så nu. Säkert. Och vad har jag. Förutom massor med otroligt underbara vänner som livar upp mig dag, varje dag. Det är en vardag iofs. Och jag älskar den. Men ibland är det sådär tomt, som nu. Men det är bara på natten. Och det är bara när jag kollar på Ps. I love you. Egentligen är jag aslycklig. Bara lite desperat och har fått en aning åldersnoja. En aning bara. ;)
Men hörni, när Holly sjunger karaoke för sin döda man, och sjunger i love you til the end, gråter man inte ihjäl sig då liksom? Jag gör det iallafall.
Kommentarer
Trackback
