Det går inte att förklara...
...men det är någonting som är så fel. Jag har haft supersköna dagar sedan i torsdags, allt med mamma, kvällarna och nätterna med Han, så mysigt på julbordet med kusiner och farmor, släktkalaset på torsdagen, lunchen med tjejerna igår. Och gårkvällen var toppen. Mina fina, fina vänner. Så lycklig jag blir när jag tänker på er.
Och dagen idag har också varit toppen, jag var kvar i Trollhättan inatt och imorse tittade vi på den senaste Shrek, sen åkte jag och lunchade med kära, gamla frugan, Janet, gick hem och pluggade ett par timmar, träffade frugan igen och stack ut till Torp. Kom hem själv, kollade på tv, lagade mat. Hade det rätt skönt med mig själv liksom. Trivdes.
Och BAM. Så smäller det och jag känner mig totalt övergiven, uppgiven och bara helt knäckt. Tårarna slutar inte spruta, jag börjar älta min "kärleks"relation som jag inte mått dåligt över på flera dagar, blir illamående över att jag ska jobba imorgon, jag blir skakig, skriker rakt ut när tanken slår mig att jag kanske inte kommer klara skolan om jag inte rycker upp mig själv, vräker i mig mat, får ångest över maten, försöker kräkas, gråter ännu mer när jag misslyckas. Äter mer. Tittar på tv, lugnar mig, tårarna rullar bara sakta då och jag kan älta problemen utan att vilja hoppa från balkongen.
Det här är så extremt jobbigt! Vad är det för fel på mig!? Det värsta är över på en timma eller två, men det ska inte behöva vara så att man inte kan kontrollera sig själv! Man ska inte behöva må så!!!
Slänger upp en bild från igår på mina finingar, för att lätta upp stämningen lite, bilden är lite suddigt, men äh, ni är la inte så kräsna! ;)
Puss
