Du låg och höll om mig, jag viskade "jag är lycklig med dig". Du svarade inte och jag var inte lika lycklig längre. 4e oktober - jag borde avslutat redan då...
Så sitter man där igen, men tårarna rinnande nerför kinderna och känner besvikelsen som en klump i halsen. Den där klumpen, det gör så galet ont så man vill bara kräkas upp besvikelsen och kasta den långt, långt bort, men det går inte.
Igår frågade jag om vi kunde ses en sista gång. Jag "bröt" med honom för nån vecka sedan, berättade det aldrig för honom men bestämde att nu var det slut och "aldrig mer" och allt de där. Men så tänkte jag: sista gången. Sista natten på året, då kan vi ses, sen är det helt över. Självplågeri kallas sånt, har jag hört.
Så jag skrev och frågade, bestämde väl inget igår direkt, så jag skrev tidigt på kvällen idag och frågade igen om hur vi skulle göra - ses eller inte. Fick svaret, vet inte och jag skrev att han skulle höra av sig när han visste då. Jag räknade med att han skulle höra av sig vid tio kanske. Inget svar vid elva, inget vid tolv och vid halv ett somnade jag. Mer tårarna rinnande, men ändå så galet förbannad att det inte gjorde ont riktigt. Jag var mer arg att jag suttit och väntat en hel kväll på någon som jag veeeeeet inte vill ha mig. Sen vid ett kommer smset om jag var vaken. "Självklart" var jag vaken och jag bad honom komma hit, vilket han sedan sa nej till. Skrev att bara för att han vet att han har mig runt sitt lillfinger så behöver han ju inte utnyttja det... "Lägg ägg", blev svaret och fortsatte med att han hade haft en så trevlig kväll med sin kompis och god mat (visade sig sen att det var McDonaldsmat...eeeh) att han glömt bort att höra av sig tidigare. Då vet man att man inte är viktig.
Så formulerade jag mig väl, bad honom att inte höra av sig mer, att jag ger upp nu och absolut inte dömer honom för att det blev som det blev. Att det var mitt fel som gick in i situationen, men att nu orkar jag inte längre så det räcker. Ringde Anki och lipade. Fick ur mig allting och fick lite stöd och sen var det bra.
Nu har det gått en halvtimma, inget svar, så jag antar att han redan börjat med att sluta höra av sig. ;) Om ett par veckor/månader kommer jag må bra. Nu är det över. På riktigt. För gott. Det gör så ont att jag kastat bort ett halvår av mitt liv på någon som inte någonsin gett mig det jag önskar. Men så är det. Inget att älta.
Det sägs att man ska inte gråta över någon som sårar en - man ska le och tacka för att han ger en chansen att träffa någon bättre. Jag får erkänna att jag inte precis ler just nu. Men såsmåningom kommer jag göra det. Jag har ett spännande nytt år att se fram emot.
Jag hoppas att år 2012 blir året med lycka, glädje och kärlek, att jag träffar min drömkille och kommer se tillbaka och skratta åt det här. 2012 blir mitt år.
Update: Fick svaret en timma senare: "Ok, då vet jag. Ha det!". Ursäkta mig, men nu ÄR det nästan så att jag ler och tackar för att han ger mig chansen att träffa någon bättre...
Igår frågade jag om vi kunde ses en sista gång. Jag "bröt" med honom för nån vecka sedan, berättade det aldrig för honom men bestämde att nu var det slut och "aldrig mer" och allt de där. Men så tänkte jag: sista gången. Sista natten på året, då kan vi ses, sen är det helt över. Självplågeri kallas sånt, har jag hört.
Så jag skrev och frågade, bestämde väl inget igår direkt, så jag skrev tidigt på kvällen idag och frågade igen om hur vi skulle göra - ses eller inte. Fick svaret, vet inte och jag skrev att han skulle höra av sig när han visste då. Jag räknade med att han skulle höra av sig vid tio kanske. Inget svar vid elva, inget vid tolv och vid halv ett somnade jag. Mer tårarna rinnande, men ändå så galet förbannad att det inte gjorde ont riktigt. Jag var mer arg att jag suttit och väntat en hel kväll på någon som jag veeeeeet inte vill ha mig. Sen vid ett kommer smset om jag var vaken. "Självklart" var jag vaken och jag bad honom komma hit, vilket han sedan sa nej till. Skrev att bara för att han vet att han har mig runt sitt lillfinger så behöver han ju inte utnyttja det... "Lägg ägg", blev svaret och fortsatte med att han hade haft en så trevlig kväll med sin kompis och god mat (visade sig sen att det var McDonaldsmat...eeeh) att han glömt bort att höra av sig tidigare. Då vet man att man inte är viktig.
Så formulerade jag mig väl, bad honom att inte höra av sig mer, att jag ger upp nu och absolut inte dömer honom för att det blev som det blev. Att det var mitt fel som gick in i situationen, men att nu orkar jag inte längre så det räcker. Ringde Anki och lipade. Fick ur mig allting och fick lite stöd och sen var det bra.
Nu har det gått en halvtimma, inget svar, så jag antar att han redan börjat med att sluta höra av sig. ;) Om ett par veckor/månader kommer jag må bra. Nu är det över. På riktigt. För gott. Det gör så ont att jag kastat bort ett halvår av mitt liv på någon som inte någonsin gett mig det jag önskar. Men så är det. Inget att älta.
Det sägs att man ska inte gråta över någon som sårar en - man ska le och tacka för att han ger en chansen att träffa någon bättre. Jag får erkänna att jag inte precis ler just nu. Men såsmåningom kommer jag göra det. Jag har ett spännande nytt år att se fram emot.
Jag hoppas att år 2012 blir året med lycka, glädje och kärlek, att jag träffar min drömkille och kommer se tillbaka och skratta åt det här. 2012 blir mitt år.
Update: Fick svaret en timma senare: "Ok, då vet jag. Ha det!". Ursäkta mig, men nu ÄR det nästan så att jag ler och tackar för att han ger mig chansen att träffa någon bättre...
Kommentarer
Trackback
