EMELIE

 Jag har alltid varit otroligt intresserad av Kungafamiljen och speciellt Madde (förutom under några år när jag var rätt liten och planerade att gifta mig med prinsen...) mest för att hon är snyggast och coolast och det har varit henne jag såg upp till när jag var liten. När andra i klassen samlade på Spice Girls bilder så hade jag album med bilder på Kungafamiljen och jag har ett svagt minne av att jag hade en stor bild på Madde på insidan av min garderobsdörr. 

Anledningen till att jag kom på det här är för att jag de senaste tre timmarna har kollat på massvis med klipp på YouTube. Först såg jag när Victoria och Daniel sa ja till varandra i kyrkan, sedan på Daniel höll sitt tal till henne (tre gånger såg jag det klippet och grät lika mycket varje gång), sedan såg jag kungens tal, Victorias tack till svenska folket, bröllopsvalsen och när de nygifta paret vinkar åt folket från slottet och kyrktrappan. Efter en stund gick jag över till prinsen, kollade på klipp ifrån hans trettionårsfirande, lite på hans assnygga tjej och sådär. Sen gick jag över till Madde och Jonas. Kollade på alla klipp där deras förlovning bekräftades, såg en dokumentär om henne där alla verkligen tror att Jonas och hon kommer att spendera livet tillsammans och att dom är skitlyckliga.
Då grät jag ännu mer.
Efteråt läste jag alla artiklar som skrevs förra året när de bröt sin förlovning. Jag kan inte förstå att jag för lite mindre än ett år sedan jublade över att det hände. Jag var så otroligt skadeglad. Jag minns att jag tillochmed skrev ett inlägg på den bloggen jag hade då, när det började spekuleras om huruvida de skulle göra slut eller inte och la upp en bild på dem där de log och vinkade och skrev "kanske har ni vinkat för sista gången tillsammans nu.." och skrattade rått för mig själv när jag publicerade inlägget.

Idag när jag läser allt som hände reagerar jag mest på min egen syn som jag hade då; killar är otrogna hela tiden, det finns inga bra killar, alla killar är svin.. Blablabla, keep on going liksom. Visst, jag var sjukt deprimerad när det hände då, det är väl egentligen en rätt naturlig förklaring till varför jag tänkte som jag gjorde, men jag skäms iallafall lite granna. Tänk att man kan ha en sådan negativ syn på människor. Jag är otroligt stolt som inte har det idag, trots att min syn egentligen skulle kunna ha försämrats ytterligare med tanke på året som gått och de människor jag mött under tiden. Antagligen har jag lyckats bli naiv nu, för arg var jag förra året. Nu är jag bara bra och ser de fina i de allra, allra flesta människor. Nu för tiden dömmer jag ut mig själv, tänker på vad jag själv kunde gjort annorlunda....
Det enda jag tänker på nu är att det är tråkigt att man kan förstöra en kärlek så enkelt. Hur kan människor ge upp så lätt? Absolut, han var otrogen och skämde ut henne, men hon visste om det i ett år innan och gjorde inte slut förrän det kom ut till allmänheten. Då man gör något hemskt mot någon som man tycker om, varför inte stå för det, ta tag i problemet och lös det tillsammans sedan. Varför inte ens försöka?

Jag kan bli så oerhört ledsen på människor som inte försöker, som ger upp innan de provat. Jag tycker förskräckligt synd om människor som inte ens fick en chans att visa vem de var, utan bara blir bortslängda. Och detta är naturligtvis bara associerat till Maddes och Jonas tidigare situation.
Absolut inte till något annat. Absolut inte.


Update: Naturligtvis dömmer jag inte någon nu. Alla måste få göra vad som känns rätt för dem själva. Naturligtvis. <3 Man måste tänka på sig själv först, annars kanske man blir utan någon som tänker på en. Och det vill vi inte.