EMELIE

Jag kom precis hem ifrån Pärre, vi har spenderat "hela" dagen tillsammans, åtminstone ifrån klockan ett och framåt. Vi var en sväng på stranden, käkade medhavda matlådor där, men det gick inte att vara kvar så länge för solen gick i moln och det blåste som om det vore en mindre orkan där.

Vi åkte ut till Torp en sväng, han köpte en sladd och jag köpte ingenting. Vi funderade på att åka på fika-roadtrip. Det gjorde jag och Josefine en gång i tiden och det var en underbar dag. Jag och Pärre funderade på Gränna, eller jag gjorde det rättare sagt - jag älskar den lilla staden, måååste åka dit en sväng i sommar, men han var för trött och vädret blev ännu sämre så vi åkte till ICA och köpte revbenspjäll och jordgubbar. Satte i oss varsitt paket jordgubbar med mjölk och socker. Åh, vad underbart det smakade.

Sen låg vi framför soffan i varsin del av soffan resten av kvällen. Jag avverkade fyra eller fem filmer medan han låg och snarkade. Vid tio tänkte jag att jag skulle sova där och bäddade för mig i soffan och såg klart på sista filmen, innan jag kom fram till att det är helt underbart att vakna hemma, så jag tog en promenad genom stan hem.

Vilken känsla. Jag gick i mina skjorts och min tunnstickade favorittröja, de blåste lite kallt ibland, men de funkade att gå hem i sommarnatten i så lite kläder. Jag fick sån där konstig känsla i magen. Någon slags ångest. Stannade och fotograferade vackra saker i natten. När jag kom mitt till "centrum" och alla rödljusen började tårarna rinna. Jag stod i mitten av alla ljusen och det lyste rött åt alla håll. Som om det vore förbjudet att gå vidare åt något håll.

Jag kan känna just så ibland, att jag låst alla vägar åt alla håll. Alla vägar är förbjudna.

Egentligen är jag inte speciellt ledsen eller olycklig just nu, jag känner mig bara så vilsen. Vet inte vart jag vill, eller vart jag borde ta vägen. Kanske har jag tappat bort mig själv lite på vägen hit. Glömt bort vem jag är.

Jag kan känna att jag är utanför min egen kropp ibland och bara står och tittar på från utsidan när jag lever; att jag inte riktigt känner den lyckan jag borde känna eller den sorgen som borde välla upp ur mig när något går dåligt. Det är en konstig känsla.

Jaja, skit samma. Jag orkar inte ta tag i det här just nu. Jag är hög på socker efter sockret jag hade till jordgubbarna och efter Pärres hemmagjorda flädersaft.

Nu ska jag ta och läsa en bok. Jag har läst ut tre böcker under den här veckan som jag varit ledig. Jag älskar att bara försvinna in i en bok, även om de här verkligen är fjantig chicklitt som jag läst tusen gånger förut, så tycker jag om det. Tänk om jag hade njutit lika mycket av att läsa kurslitteraturen i skolan! Då hade det inte funnits några omtentor i min värld inte. Haha.

Kram på er, nu försvinner jag in i Adele Parks "Byt liv med mig".