EMELIE

Usch, den här dagen alltså. Så mycket tankar som går genom huvudet, så mycket man kan fokusera på när man är ensam. Första delen av dagen tillbringade jag med Jeanette, det var underbart och jag var superglad att jag fortfarande har henne. Så skönt att ha någon (ja, jag vet att jag förtjänar det, jag är inte värd att ha en enda vän på hela jorden. Ni behöver inte kommentera det mer - era kommentarer publiceras inte ändå så det är ingen idé, jag är väl medveten om mina misstag och jag tror att jag sörjer dem mer än någon annan för tillfället, så om ni vill få mig att gråta/hata mig själv så kan jag bara säga: FÖRSENT - det gör jag redan) som fortfarande finns där. När jag kom hem kände jag mig stark, jag pratade med mamma i telefon, pluggade och värmde mat.
Sedan bara slog det mig. Hur tänkte jag? Vad håller jag på med? Ja, jag är ledsen, arg och besviken - mest för att jag bara kan skylla på mig själv - men seriöst. För att citera Frida: "Hur falsk kan en människa vara?" Svar: Jag vet inte. Jag trodde inte ens att det var möjligt att sjunka så här lågt själv.
De senaste timmarna har jag legat och stirrat upp i taket. Jag finner inga ord för hur jag ska förklara mig eller kunna fortsätta.

Nu ska jag promenera upp till Elvir, dricka kaffe och sedan gå och dränka mig. Nej, det ska jag inte, men jag ska ta en sinnessjukt lång promenad och tänka.