JAG VET HUR DET KÄNNS....jaha? Och? Mår jag bättre för det kanske?!
Egoina (min bästa vän, skulle vilja skriva, men jag har aldrig träffat henne så det hade ju varit lite pinsamt), (hon är alltså min favoritbloggerska, främsta förebild och stora idol. Och Alex Schulman såklart. Ehm, de där var ju inte alls pinsamt de heller...)
Iallafall; Egoina har brutit med sin pojkvän. De gjorde slut för någon månad sedan och har försökt lappa ihop förhållandet sedan dess och igår gick hon ut officiellt på bloggen att det är slut på riktigt nu. Mina tårar rann en stund, jag lider med henne och tycker det är så himla trist att det är slut. Jag gick även in på inlägget och skrev en söt kommentar i stil med "ta hand om dig, gråt ut", typ. Det tycker jag hon förtjänar, hon som låter oss ta del av hennes liv vareviga dag är mycket väl värd en kommentar när något går åt helvete. Som tröst liksom. *pik till er* ;)
Tillbaka till ämnet - i hennes kommentarsfält står hundratals kommentarer från brudar som är med om samma sak just nu. Det håller inte med deras pojkvänner heller. Ok? Och varför ska Egoina veta det? Så vi ska tycka synd om er också då eller?
Det värsta jag vet är när jag berättar något för mina vänner och någon säger "ååååh, det har hänt mig också..." eller "det är precis som när..." eller "jag vet, XXX gjorde ju preeeecis så..." Okej?! Men just nu händer det mig så kan jag få berätta färdigt min historia och lipa lite?! tänker jag vansinnigt då. Ska det kännas bättre om man är flera? Blir min sorg över en förlorad hund/pojkvän/kuggad tenta eller whatever mindre för att någon annan känt likadant?! För isåfall är det något fel på mig, jag känner tvärtom. När jag är svag och ledsen vill jag ha starka vänner omkring mig som kan hålla mig flytande, trots mitt misslyckande. När de misslyckats med något vill jag vara stark och finnas där för dem. När jag sitter där och tröstar vill jag inte tänka på mina egna sorgliga upplevelser utan ha fullt fokus på den som behöver det. Det är så tröttsamt med folk som ska tycka synd om sig själva när någon i deras närhet behöver deras tankar mer. Så håller ni med mig? I know jag har rätt anyway. Så det så!
Iallafall; Egoina har brutit med sin pojkvän. De gjorde slut för någon månad sedan och har försökt lappa ihop förhållandet sedan dess och igår gick hon ut officiellt på bloggen att det är slut på riktigt nu. Mina tårar rann en stund, jag lider med henne och tycker det är så himla trist att det är slut. Jag gick även in på inlägget och skrev en söt kommentar i stil med "ta hand om dig, gråt ut", typ. Det tycker jag hon förtjänar, hon som låter oss ta del av hennes liv vareviga dag är mycket väl värd en kommentar när något går åt helvete. Som tröst liksom. *pik till er* ;)
Tillbaka till ämnet - i hennes kommentarsfält står hundratals kommentarer från brudar som är med om samma sak just nu. Det håller inte med deras pojkvänner heller. Ok? Och varför ska Egoina veta det? Så vi ska tycka synd om er också då eller?
Det värsta jag vet är när jag berättar något för mina vänner och någon säger "ååååh, det har hänt mig också..." eller "det är precis som när..." eller "jag vet, XXX gjorde ju preeeecis så..." Okej?! Men just nu händer det mig så kan jag få berätta färdigt min historia och lipa lite?! tänker jag vansinnigt då. Ska det kännas bättre om man är flera? Blir min sorg över en förlorad hund/pojkvän/kuggad tenta eller whatever mindre för att någon annan känt likadant?! För isåfall är det något fel på mig, jag känner tvärtom. När jag är svag och ledsen vill jag ha starka vänner omkring mig som kan hålla mig flytande, trots mitt misslyckande. När de misslyckats med något vill jag vara stark och finnas där för dem. När jag sitter där och tröstar vill jag inte tänka på mina egna sorgliga upplevelser utan ha fullt fokus på den som behöver det. Det är så tröttsamt med folk som ska tycka synd om sig själva när någon i deras närhet behöver deras tankar mer. Så håller ni med mig? I know jag har rätt anyway. Så det så!
Kommentarer
Trackback
