Om sju dagar
Om exakt en vecka fyller jag 23 år. Jag kommer att spendera dagen på ett möte med Sexet och jag kommer att gå och lägga mig ensam. Delen med sexet kommer kännas helt ok, säkert, men att gå och lägga sig ensam och framförallt vakna ensam på födelsedagens morgon känns kasst.
Jag älskar att fylla år. Det är den största dagen på året för mig. Men glädjen tas ifrån mig när jag måste spendera årets viktigaste dag "ensam".
Förra året spenderade jag i en mysig stuga, snö överallt, tända brasor och de roligaste gäng jag då någonsin umgåtts med. Året innan vaknade jag upp med min nyblivna pojkvän och var sedan på Liseberg med fina vänner på kvällen. Året innan det bjöd mina föräldrar hem massor av kompisar på middag kvällen innan min födelsedag, för jag jobbade på min 20års dag. De femtioelva åren innan dess firade jag med min dåvarande pojkvän och hade kalas för våra familjer.
Nu ska jag fira själv. Det känns rätt hårt faktiskt. Att inte ha någon att stå så nära att jag ska spendera de dygnet ensam.
Jag vet att jag lipar helt i onödan, att man ska spara sina tårar tills man bättre behöver dem (säger alltid min farmor, när jag gråter) och att barnen i Afrika lider mer så jag har inget att klaga på. Men det är min blogg och då får jag skriva vad jag vill. Och jag är väldigt ledsen för att jag inte har någon som kommer väcka mig med en kyss, en blomma och en sång som sjungs med dålig sångröst på min tjugotredje födelsedag. Så det så.
Jag och två av världens finaste killar förra året på min födelsedag!
