Som glass med varma hallon
Ni fattar inte hur mycket jag saknat bloggen och hur många gånger under dom här dagarna som jag varit på väg att blogga. Men, jag vill verkligen inte minnas dom här dagarna. Jag vill inte se hur jag har mått (mår) nedskrivet i text. Det blir så äkta då.
Någon gång skriver jag säkert ner vad som hänt och hur jag känner (kände) mig, men inte än.
Just nu sitter jag på McDonalds i Stenungsund och väntar på bääästiz som ska sluta jobba. Har suttit här sedan nio och ska sitta en timma till. Varit på väg att blogga flera gånger, men, som sagt, inte velat. Så fick jag ett sms av kära bästis när hon var på toaletten. Och då kunde jag inte låta bli att skriva ett inlägg och visa att jag fordrande, trots allt, lever.
Smset:
"det är tråkigt när du inte bloggar - jag har inget att göra när jag bajsar då..."
Hur skulle jag kunna neka henne min fantastiska humor och underbara varelse när hon så vackert ber om det. Här kommer en bild också, bildbevis på att jag lever + hur schnygg jag blivit...
