7/10
Jag vaknade upp med värkande ögon idag. Igår hade jag psykbrytskväll. På riktigt, inte så där lite fjuttigt utan igår handlade det om att skrika ut all sorg och smärta. Typ.
Det var länge sedan det var så här illa faktiskt, jag har levt på hopp och drömmar i två-tre månader och bara väntat. Och igår brast det och tog slut på riktigt. Han besvärade sig åtminstone med att komma hit och dumpa mig. Snällt. Verkligen. Tack fina underbara Andreas för att du kunde komma hit och stå i mörkret och inte kunde möta min blick, medan du sa att du inte ville ses mer.
(Och att han tog upp det på grund utav att Anki fick ringa honom och berätta hur det låg till ((när han egentligen vetat flera veckor)) behövs egentligen inte nämnas. Men jag är så förbannad just nu, så jag kan inte låta bli.)
Varför blir det så här egentligen? Jag tror att jag ska kunna förändra någon. Det är klart jag inte kan! Varför skulle jag kunna det?
Ingen kan det. Så varför ska vi gå på fel personer? Varför faller man för fel? Varför är det så mycket intressantare med någon som är lite svår och inte vill ha en?
Varför ska man göra det så himla komplicerat för sig?
Jag skulle egentligen vilja skriva en jättelång text just nu och få ut allting. Men jag ser inte vad jag skriver när tårarna är i vägen.
