Varför inte lära av sina misstag?
Aawww. Stackare, nu tror ni att ni ska få läsa the psykbrytsinlägg number one liksom, med tanke på rubriken. Men nope. Så kul ska vi inte ha idag. Tvärtom, jag mår riktigt bra faktiskt. Livet rullar på, så att säga. Mitt största problem just nu (förutom att jag inte har rakat benen sen i lördags eller nått och de river upp varandra nu när jag ligger här i sängen) är att jag tittar på Titanic.
Så här går mina tankar angående filmen:
- Jag hoppas alltid, varenda gång jag ser filmen, att utkiksmännen ska se isberget tidigare. Varför ska dom titta ner på när Rose och Jack hånglar liksom?
- Varför har dom inga kikare?! "Dom har varit borta sen xxx" säger dom i filmen. Var det så? Borde inte ett så stort fartyg vara överfullt med kikare?
- Varje gång när Titanic repat upp sidan mot isberget hoppas jag på att kaptenen ska gå igenom allt och komma fram till att det inte är någon fara. Inga läckor, ingen undergång på g. "Det är lugnt, vi behöver lacka om henne när vi kommer fram, hade de inte vart kul att välja en lite mer gräddvit färg då förresten?" ska han säga till sina kollegor och filmen får en mycket behagligare vändning. Det hade varit intressant att få se hur länge de skulle hålla mellan Rose och Jack när dom kommer fram, tycker jag. Jag tror inte de hade funkat, man kan ju säga att dom har sex på typ första (andra?) dejten och de är sällan förhållandet funkar då. Men nu kommer jag aldrig få reda på om de hade funkat, tack vare de där förbannade isberget och de värdelösa perversa utkikarna som struntade i att ta med kikare.
Tack, verkligen!
