EMELIE

Det var inte så stort som jag trodde. I flera veckor hade jag gått och nervösat ner mig och tvekat på om jag verkligen skulle. Tatuera. Sjukt. Jag är nöjd. Jättejättenöjd. Men jag får erkänna att jag trodde det skulle kännas mer. Jag grät inte ens och jag gråter ju typ för allt! Däremot hade jag en ångestattack precis innan killen började. När han tvättade armen så var tårarna inte långt borta...
Jag frågade hur lång tid han trodde att det skulle ta. Sex minuter, svarade han och jag skrattade lite. Hade räknat med drygt 40 och trodde han skämtade. Efter sex minuter var han klar. Chockad. Ja.

Varför det står Så länge jag lever, hoppas jag? För att det är så jag gör. Hoppas. Hela, hela, hela tiden. Jag hoppas att det eller det ska hända, hoppas att det kommer gå bra, hoppas alltid på det bästa. Jag älskar att hoppas, vara lite orealistisk och mer hoppas än tro. Så det är därför. Det är det enda som jag kan stå för just nu. Och senare antagligen. Den dagen jag blir realist har jag blivit en annan människa. Jag har alltid varit den som hoppas och den vill jag fortfarande vara.

Nu ska jag ta och snygga till mig lite efter partykvällen igår och sedan sticka ner till tjejerna i Stenungsund. Underbart.