EMELIE

Tänk hur fort saker och ting förändras. I en månad har jag gått omkring med ett konstant leende på läpparna. Okej, förutom ibland, typ när jag ska till skolan typ. Men annars har mina tankar varit lyckliga, jag har mått så otroligt bra och jag kände verkligen livet vända. Så underbart lycklig. Visst, det berodde på flera saker. Att jag kom så mycket närmre mina söta tjejer, att jag slutade jobba och äntligen fick lite semester. Att ekonomin vände och faktiskt funkade efter att ha levt över mina tillgångar i ett år. Och så på Han. Den finaste jag träffat. Jag blev lika förälskad i honom som jag blev i Emil för ett par år sedan. Det har inte funnits någon annan. Jag har inte tänkt, tittat eller ens känt att någon annan skulle intressera mig den senaste månaden. Att vakna av ett sms med massa - egentligen innehållslös - text eller skicka ett "jag längtar efter dig" på kvällen (trots att jag inte fått något liknande svar tillbaka) har gjort mig så himla, himla lycklig. Levt på mina rosa moln. Trodde att det skulle bli något. Trodde, mer än hoppades. Jag, och såklart tjejerna, var nästan säkra. Det var nog där det sprack. För att jag var så säker. Han var såklart inte lika säker. Bara för att man spenderar hälften av veckans nätter tillsammans, bara för att man smsar tusen sms om dagen betyder det inte att man är säker. Sex betyder inte kärlek. Inte för alla.
Just nu känns det så sjukt jobbigt. Så himla, himla tufft verkligen. I en tågvagn på väg till Uddevalla, bort från det som gjort mig så galet lycklig. Tillbaka till rutiner och ensamma nätter. Inga fler kyssar, inga fler leenden. Inget mer mys under täcket och inga fler sömnlösa nätter pga långa samtal. Åh, vad trist det känns. Menmen, det kommer flera. Mister man en står tusen åter, som man säger när alla ens vänner blir dissade. Så synd bara att man aldrig tror på det själv. Och sanningen är väl att just nu är jag fortfarande kvar i "standby-mode". En väntan. Ett hopp om att det blir bra. Vi kan väl hoppas.