Uppochner. Igen.
Idag har varit en väldigt speciell dag. Jag sa upp mig från mitt nya jobb. Inte för att jag vantrivdes eller kände att jag inte gjorde ett bra jobb, men skolan måste gå först och lönen var alldeles för låg. Jag har inga problem att jobba med provision, men man måste kunna betala hyran på den fasta lönen utan att behöva oroa sig varje månad för att inte ha råd till mat och hyra.
Som tur var är dom fantastiska på gamla jobbet, så jag kommer inte gå arbetslös i sommar om jag inte hittar något annat. Skönt det iallafall.
Men nu känns jag så galet borta. För bara en vecka sedan visste jag vad jag skulle göra med mitt liv den närmaste framtiden, nu står jag på noll igen. Med ett lite mer knäckt självförtroende och en tydligare insikt i att "jag inte fixar saker som bara jag tror på". Man ska alltså lyssna på dem som som "vet bäst" och inte lyssna eller tro på sig själv. Usch. Det känns som ett misslyckande alltihop.
Så just nu är jag rätt dyster. Jag ligger i soffan och överväger om jag ska hoppa från balkongen - vilket antagligen bara kommer leda till ett brutet ben och det känns ju faktiskt helt onödigt just nu - eller om jag ska försöka ta mig upp från ännu ett misslyckande.
Såklart kommer det bli det sistnämnda, jag gillar varken höjder eller brutna ben, men alla pratar om att man blir starkare av sina misslyckande.
Jag känner mig allt annat än starkare just nu. Skitliv.
