Hejdå
Nu ligger jag här med tårar i ögonen. Jag har ungefär en timma till att spendera med Alex och han är så himla trött så han sover, för han jobbade fram till tre inatt. Vi har vaknat upp tillsammans varje morgon i nästan tre veckor. Nu är det slut med det. Det gör så ont. Vi har vant oss av med distansförhållandet och nu är vi allt annat än sugna på att gå tillbaka till det. Men nu är det inget snack om saken, jag har skjutit upp hemfärden så långt det bara går. Först från i söndags till i går, sedan från igår till idag. Och om bara några timmar börjar jag jobba, så nu är det omöjligt att dra ut på det mer. Nä, nu ska jag packa ihop lite av de kläder som ska med hem (ganska mycket får stanna kvar) och sedan krama om min kille så hårt och länge jag bara kan. Fy, vad hemskt sorgligt det är med avsked.
