EMELIE

Jag borde ju verkligen vara toklycklig, allt borde vara superbra och sådär. Men jag kan inte låta bli att känna mig så sjukt besviken och deppig. Det var ju inte så här min semester skulle se ut! Jag skulle ju ha sol, mys på stranden och på uteserveringarna, ha galna partykvällar och sjukt mycket myskvällar och dagar med min kille. Istället är jag inne på hans rum mestadels. Hela lägenheten är ockuperad av hans kompisar som SJÄLVKLART får vara där, det inte inte det jag menar. Jag menar bara att det inte blev riktigt som jag trodde. Och jag känner mig så ensam. Så långt hemifrån och alldeles, alldeles ensam. Är det så här jag kommer känna sedan?