The botten is nådd. Nu gäller det bara att ta sig upp igen. Såklart.
En sån liten sak som påverkar. En bild, en suddig sådan och jag är i total obalans. När hjärtat slår så hårt att man tror det ska hoppa ur kroppen blir jag rädd. Jag blir rädd att hjärtat faktiskt ska ge upp och att jag ska falla ihop som en krossad spegel på golvet.
Det gör så förbannat ont, men jag känner ändå någonstans att det kunde varit värre. Inga tårar. Ingen bitterhet. Bara total uppgivenhet, besvikelse och ett värkande hjärta på väg ut ur kroppen.
Det är på väg att ta slut på riktigt. Det är på väg att gå över och jag tror det är dags för någon annan att ta vid ganska snart. På ett sätt ser jag fram emot att se vart allt leder. Jag kommer aldrig att hamna i ett sämre förhållande än den komplicerade historia jag är på väg ut ur just nu. Det känns skönt att kunna se framåt.
