EMELIE

När jag gick i andra klass skulle vi måla månader och sätta upp på väggen i klassrummet så vi kunde visa våra föräldrar när de kom på besök.
Vi delades upp två och två i grupper och jag och en av de absolut snällaste tjejerna i klassen fick måla månaden mars. Tjejen jag var med (vi kan kalla henne J) var en sån där intelligent tjej, hon var söt och vuxen för sin ålder och när jag var ledsen kunde jag prata med henne om mina problem, trots att hon inte var min bästis.

Vi satte igång och måla. Självklart var J toppen på att måla och jag själv som alltid haft komplex för att jag inte är direkt bra på någonting skämdes mer och mer för varje drag jag drog med kritan. Vi fick bläddra i böcker och komma på idéer om vad som skulle vara med på teckningen och J målade en sol i ena hörnet och fortsatte sedan med grönt gräs med vita isfläckar på. Precis som det ska vara i mars.
Vi hade läst tidigare den veckan att fjärilarna lägger sina ägg(?) i mars och jag sa därför att jag kunde måla en fjäril. J höll med och jag började måla. En stor gul citronfjäril målade jag. Den blev större än trädkronan som J hade målat i mitten på bilden och när J såg vad jag hade gjort utbrast hon: Så där kan du väl inte göra?!? Är du dum i huvudet?
Lägg märke till att det var klassens snällaste tjej som sa detta, hon menade självklart inget illa utan blev bara chockad över att jag i princip förstört bilden. Jag blev knäckt och skämdes ännu mer.

Till slut skulle bilderna upp på väggen. Vi satte upp dem i ordning med januari först, sen februari osv osv, sen gick vi igenom dem tillsammans hela klassen. Då vi kom till mars frågade fröken, som hette Inger minns jag, vad i hela världen den där gula fläcken var i mitten på teckningen. En fjäril, svarade J och suckade lite. Inger frågade om J hade målat den och det svarade hon bestämt att hon inte hade gjort. Inger frågade mig, skrattande - lägg märke till att detta är inför hela klassen - hur jag kom på att måla en fjäril i månaden mars. Jag skämdes så jag trodde jag skulle sjunka genom golvet. Jag svarade att jag alltid brukar se fjärilar i mars varje år. Hela klassen bröt ut i skratt. Envis var jag redan då, men inte alla lika kaxig som nu, så jag försökte hålla inne tårarna och låtsades nysa för att ingen skulle se att jag nästan grät. Klassen fortsatte skratta. Inger skrattade högst.

När vi ett par månader senare tog ner bilderna fick vi själva välja vem av oss i gruppen som skulle få ta hem bilden. J fick den för jag vågade inte riskera att min familj också skulle skratta åt mig, och sedan dess har jag inte sett den bilden. Dock minns jag den lika tydligt som om jag hade målat den igår.

Detta är mitt första minne då jag faktiskt kan urskilja att jag verkligen skäms. Jag har under många år, i vuxen ålder, drömt mardrömmar om den där bilden, för den visar alla mina svagheter jag hade som liten. Jag fick alltid höra suckar när jag hamnade i någons lag på gympan, jag målade sämst, jag kunde inte hoppa hopprep och hade minst Spice Girls bilder. Jag fick inte gå på disco och hade inte hål i öronen. Dessutom jobbade min mormor i skolmatsalen vilket gjorde att så fort mormor sa till någon att man inte fick skrika/springa/kasta mat på varandra i skolmatsalen så retade dom mig efteråt på rasterna för att jag hade en så elak mormor.
Det är sånt som man utan problem hade kunnat ta i vuxen ålder, men som sju-åttaåring är man inte så kaxig. I vilket fall var inte jag det och jag vet att jag fejkade sjukdomar till höger och vänster under alla år på Rönnängs skola för att kunna få vara där så lite som möjligt.


För två dagar sedan uppdaterade J sin Facebookstatus med "en fjäril i mars!!!". Jag har inte riktigt kunnat släppa det. En fjäril i mars liksom. Det är nästan som att jag var okej ändå. Som att min osäkra låg- och mellanstadieperiod inte alls var så hemsk, trots att det var mitt livs värsta tid.
J:s facebookuppdatering godkände mitt misslyckande i andra klass och hur töntigt det än är att säga så känns det så himla, himla bra.