Hemma igen
Nu är jag tillbaka hemma. Kom hem för en timma sedan och var superpigg och glad, stack ner och handlade och så kom jag hem...och nu känns allt bara piss och skit. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte bo här. Jag vill inte minnas hur ensam och oälskad jag är när jag bor här. Hela luften gick ur mig och nu är jag tillbaka i mina tragiska, tråkiga spår. Så tragisk jag känner mig.
Jag längtar hem. Jag saknar mamma och vill ligga i min lilla 90-säng i Rönnäng. Varför är jag så gammal att jag inte kan bo hemma och vara mammas flicka igen?!
Alla har någon. Och här ligger jag ensam i min dubbelsäng och lipar.
Jävla skitliv.
Här har du en som legat i sin 120-säng hela dagen och lipat.. inte för att det får dig att må bättre men du är inte ensam iaf.. det kanske kan va nån tröst? Hoppas du mår bättre snart.
Nej! Nu kom jag på att du avskyr när folk berättar om sina tragiska liv när man berättat om sitt eget.. visst var det så?! Förlåt, jag tar tillbaks det jag skrev nyss!! :P
Sv: haha, vad skön du är! Jag tog det faktiskt bra. Kändes rätt gött att du också vart deppig! ;) Nej, vad hemsk jag är, så menade jag ju inte!! :) men det var lite skönt att inte vara ensam. Vi borde lipa ihop någon dag! ;)
Haha ja, tack, det är väl bra att man kan glädja någon med sin deppighet!! ;) haha.. ja men jag tror du och jag hade kunnat få till ett hejdundrande gråtkalas faktiskt, vi kanske ska göra det någon gång? haha
