Tisdag
Det är mycket spännande som händer i min värld just nu. Igår var det visning av min lägenhet och senare idag blir det ytterligare en, då två ev köpare inte kunde komma igår och har bett om en extrainsatt visning bara för dem. Första budet lades redan igår under visningen, jag vet inte om det är ovanligt eller om det alltid läggs bud direkt då man får se lägenheten, men jag ser det som ett gott tecken iallafall. Positiva jag. Budet är strax under mitt lägsta försäljningspris, men det kunde blivit ett mycket lägre bud, så bara det nappar någon till så är jag nöjd. Jag har redan börjat drömma om mäklarens sms (får sms-utskick av honom så fort ett bud läggs - döpte honom till mäklaren <3, haha!). I smsen står det "oh Emelie buden bara krossar varandra! Jag har aldrig varit med om något liknande. Senaste budet är på trehundrafjorton miljoner, ALLA VILL HA DIN LÄGENHET!!!" och "Emelie, du är nu miljadärska! Sju miljarder är senaste budet, grattis! Ska vi ta det eller känner du att vi ska vänta på ytterligare en höjning? Någon miljard till vore inte omöjligt att få..."
Det kommer ju säkert inte att hända, men drömma får man väl göra ändå. ;)
I övrigt tror jag att det löst sig på jobbfronten. Verkar det som iallafall. Jag söker såklart fortfarande och sådär, men jag tror iallafall att en tjänst på en McDonalds restaurang har öppnat sig för mig. Sen hur många procent den är på vet jag inte än, men det är sällan problem att få tider om man ber om det, har jag märkt. Hur jag ser på att jobba på McDonalds igen? Jo, faktiskt med positiva ögon. Det är så mycket annat som förändras i mitt liv nu, så jag kan se det positivt att faktiskt kunna och vara bra på sitt jobb iallafall. Nya arbetskamrater ska bli fantastiskt roligt att få också. :)
Men ni förstår hur jag ser det? Jag ska byta stad, flytta ihop med min kille (+ hans kompisar) och stå i en stad utan någon större vänskapskrets (förutom min killes kompisar då). Om jag dessutom skulle få ett jobb där jag inte känner mig bekväm i (kanske tillochmed ett där jag känner att jag inte har förmågan att vara på, att jag inte räcker till eller att jag inte klarar av uppgifterna) skulle det kanske bli för mycket för mig. Såklart vill jag inte jobba på Donken för resten av livet, men som en inkörsport i en ny stad tycker jag att det duger fint. Dessutom är det lätt att kombinera det med andra jobb om jag tex skulle få en deltidstjänst på något annat ställe. Jag behöver inte längre bara söka heltidstjänster och vara beroende av det. Det känns härligt.
Nu ska jag badda om mitt svullna öga igen (det börjar se bättre ut redan!), ringa Pingstkyrkans secondhand och skänka mina möbler dit, säga upp mitt elavtal och lite sånt. Adressändring känns också aktuellt snart va?
Puss
