Det där med känslor.
Jag och min kille har varit tillsammans i sex månader på lördag. Det är sjukt. Nästan obehagligt hur fort tiden gått. Ett halvår. Sex månader. Hundrafemtio dagar eller nått, mer.
Det går inte en dag utan att jag tänker på hur bra vi har det. Vi har det där äckliga förhållandet utan (större) problem (hittills), de som folk avundas och som jag längtat efter sedan första gången jag såg en pojke. Jag kan inte förstå hur jag kunde lyckas träffa denne man? Jag kan inte förstå hur han orkar stanna kvar med mig och att han varje dag påpekar hur mycket han älskar mig. Det går inte en dag utan att jag ler över hur fint vi har det och hur stolt jag är att han är min och jag är hans. Samtidigt går det inte en dag utan att jag är nervös över att han ska lämna mig. Alla dessa killar som funnit tidigare har ju gjort det, eller så har jag lämnat dem. Hur kunde jag ha sån tur att jag fick honom att älska mig? Borde det inte ta slut snart? FÅR man ha det så här härligt, vara så här lycklig och älska så här mycket?
På ett sätt tror jag att distansförhållande är det bästa sättet att starta upp ett förhållande på. Den där tiden man har i början när man är så himla nykär och lycklig och bara vill spendera varje sekund tillsammans. Då tror jag att det är fint att inte kunna göra det. Så många relationer jag har kraschat just för att jag slitit ut dem. Knarkat dem i ett par veckor och sedan är allt överspelat, uttjatat och liksom gjort. Vi snackar både vänner och kärlekar. Jag tror det är bra med distans för allt. Iallafall för mig. Jag och Alex måste längta efter varandra. Vi måste prata, drömma, fantisera ihop om hur det kommer bli nästa gång vi ses.
Om 1,5 månad bor jag där. Jämt. Vi kommer bo i samma stad. Vi kommer dela säng, lägenhet, liv. Det skrämmer mig samtidigt som att ingenting kan göra mig lyckligare. Men det skrämmer mig och rädslan för att vårt fina distansförhållande och känslan, längtan och drömmarna vi byggt upp under vår tid tillsammans ska rasa nu när vi helt plötsligt blir en självklar del av varandras vardag. Det är så svårt och jag vet inte hur man bäst förvarar vår fina relation. Och utvecklar den.
Det enda jag vet är att jag verkligen njuter av varje sekund som jag vet om att han är min.
Jag har aldrig älskat såhär förut. Aldrig varit så vuxen i min kärlek, aldrig varit så lycklig.
Aldrig varit så kär.
