Onsdagskväll
Nu har han åkt, min älskade, fina, underbara man som jag älskar över allt annat. Det är en mer än en vecka tills vi ska ses igen och jag känner mig helt knäckt när jag tänker på det.
Så otroligt mycket sorg som har kommit med det här förhållandet. Haha, såklart är det mycket mer glädje än sorg, men så sorgligt det blivit ändå, att lämna varandra för att inte ses igen på ibland obestämd tid.
Att vi ska bo tillsammans om bara en månad (+ 1 vecka) känns mest sjukt. Ska det vara slut på de här avskeden då? Vi ska aldrig mer i vårt liv (förhoppningsvis) stå och vinka av varandra på tågstationen. Jag kommer BO där. BO! På heltid. Varje dag! Det känns sjukt!
Ikväll är jag dock inte så knäckt som jag brukar vara. Man har väl fått in vanan, hehe. ;) Nä, men jag tror bara att jag ser slutet på det här helvetet. (Ja, man kan kalla distansförhållande för helvete, jag kan tänka mig att det känns ungefär likadant där nere i elden.) Det är fem veckor och två dagar kvar. Snart bor vi tillsammans. Shit, vad jag tjötar om det här! Vad jag skulle säga nu var att jag är extremt partysugen nu ikväll. Det är lite jobbigt hörni, jag hade velat gå ut och skaka rumpa ordentligt. Eller åtminstone sitta med ett gott glas rött och spana ut över en halvfull bar och bara prata med goda vänner. Klä upp mig, klackar och strumpbyxor. Kjol kanske. Åh! Vad mysigt det skulle vara!
Puss
