EMELIE

Jag har haft en stor klump i magen de senaste veckorna. Enda tiden jag inte har den här klumpen är när jag är med Alex, då glömmer jag bort den totalt. Då känns inte den där klumpen alls.
Klumpen heter ångest förresten och det är ett ämne som jag vill ta upp idag.

Jag har inte riktigt känt mig instabil det sista, utan tvärtom, väldigt stark. MEN, det har varit en yta och jag har hamnat i onödiga konflikter, snackat skit och börjat gråta av helt onödiga saker. Så svag som jag har varit de senaste veckorna har jag inte varit på länge. Jag har nämligen gömt mig för min vardag och min verklighet.

Om man säger såhär, jag har sovit i min lägenhet mindre än två nätter i veckan i princip hela sommaren. Jag har varit i Jönköping, i Trollhättan eller bara allmänt borta. Allt som har med verkligheten har jag förnekat. Det finns inte. Det enda som existerar är mitt nya liv som jag ska starta upp om ett par månader.
Det jag inte har förstått är att min liv är nu. Gud, så klyschigt (det stavas nog inte så) det låter, men jag känner verkligen så. Jag har gömt mig så mycket och verkligen stuckit huvudet i sanden. Jag har gått till jobbet, varit mer eller mindre deprimerad och inte förrän jag pratade med min kompis Malin på jobbet igår så kom jag fram till varför jag känner såhär.
Jag tycker att jag känner mig misslyckad just nu. Detta beror på att:
1. Jag är tillbaka på mitt jobb i samma position som jag var innan jag började plugga. Jag har inte behövt kämpa för att få platsen, utan har fått förfrågan av min chef. (Absolut, det kan ju kännas fint och så, men det gör det inte.) Det känns som att jag har tappat bort mig själv. Jag har älskat att kämpa efter saker. Jag har längtat och drömt mig bort och lagt upp olika taktiker för att närma mig mina mål. Nu sitter jag på en plats som jag kämpade länge för att få och jag står still i min utveckling. Mitt jobb ger mig inga möjligheter längre och detta beror naturligtvis inte bara på jobbet. Jag har själv stängt dörren till att utvecklas där. Jag har tröttnat och en del av min ångest beror garanterat på att jag inte ger allt längre. Jag vill helt enkelt bort, vilket gör att jag blir omotiverad och känner mig otillräcklig och missnöjd med mig själv.
2. Jag tar inte hand om mig själv och det som faktiskt är mitt. Vi snackar fysiska grejer. Exempelvis min lägenhet. Så fort jag kommer hem möts jag av ett kaos som jag inte står ut med på någon annan plats på jorden. När jag är hos Alexs och hans vänner städar jag, diskar, bakar bullar och allt sånt som gör att det blir mysigt att leva där. Då tillfredsställer jag mig själv på ett sätt som skapar harmoni. Samma sak när jag sover över hos Sara, vi plockar i ordning och skapar vår egen lilla myshörna så att vi trivs.
När jag kommer hem till mig själv så lägger jag mig i sängen. Äter ingenting och gräver ner mig i bloggar, tv-program eller telefonsamtal för att slippa tänka på det som är rörigt runt omkring.
3. Min vänskapskrets. Oj, rädda ni blev nu va? ;) Nä, men jag har helt klart förstorat upp många saker. Exempelvis har jag knappt varit i Trollhättan alls i sommar för att jag känt mig obekväm med folket där. Jag har skapat mig någon bild av att alla tröttnat på mig och stör sig på den jag är. Därför har det blivit en ångest att åka dig. När jag, de få gånger har besökt dem, och inte fått de gensvar jag vill ha har jag bara bekräftat min teori om att alla nu för tiden tycker illa om mig. Supertöntigt, jag vet, men så har jag känt. Jag har dragit mig undan och därför har jag tappat en hel del kontakter som nu känns tunga att bygga upp igen.

Där har ni lite av mina ångestämnen just nu. Det är inte lång tid jag har kvar här, men det är tillräckligt tycker jag. Och så skapar jag mig en illusion om att allt ska bli perfekt när jag flyttar. Men tänk om det inte blir så. Jag kanske inte hittar mitt perfekta drömyrke och jag kanske inte alls trivs. Jag kanske inte får något jobb öht. Jag kanske går arbetslös och inte har råd att betala. Det kommer väl knappast hända, men jag kanske inte har råd att leva mitt halvglammiga liv som jag sett fram mot. Shit. Nu blir det mycket för mig.

Jag tror att jag, för att undvika och avstyra och framförallt förinta, min ångestklump måste ta tag i allt. De närmaste veckorna MÅSTE jag hitta ett jobb. Jag MÅSTE få sålt lägenheten. Jag MÅSTE städa och hålla rent runt mig. Jag MÅSTE vara mer hemma och ta hand om allt som måste fixas för att mitt drömliv ska kunna bli hälften så bra som jag drömmer om...

Det är bara en sån tung väg att gå och det känns så långt. Men om 81 dagar bor jag inte här längre. Om 81 dagar har jag inte längre mitt säkra kort-heltidsjobb kvar. Då är jag lite utlämnad åt mig själv och jag vägrar att leva på andra.

Så, nu har jag avreagerat mig lagom för idag. Nu ska jag hoppa in i duschen. Puss och kram!