EMELIE

Usch, den här dagen alltså. Så mycket tankar som går genom huvudet, så mycket man kan fokusera på när man är ensam. Första delen av dagen tillbringade jag med Jeanette, det var underbart och jag var superglad att jag fortfarande har henne. Så skönt att ha någon (ja, jag vet att jag förtjänar det, jag är inte värd att ha en enda vän på hela jorden. Ni behöver inte kommentera det mer - era kommentarer publiceras inte ändå så det är ingen idé, jag är väl medveten om mina misstag och jag tror att jag sörjer dem mer än någon annan för tillfället, så om ni vill få mig att gråta/hata mig själv så kan jag bara säga: FÖRSENT - det gör jag redan) som fortfarande finns där. När jag kom hem kände jag mig stark, jag pratade med mamma i telefon, pluggade och värmde mat.
Sedan bara slog det mig. Hur tänkte jag? Vad håller jag på med? Ja, jag är ledsen, arg och besviken - mest för att jag bara kan skylla på mig själv - men seriöst. För att citera Frida: "Hur falsk kan en människa vara?" Svar: Jag vet inte. Jag trodde inte ens att det var möjligt att sjunka så här lågt själv.
De senaste timmarna har jag legat och stirrat upp i taket. Jag finner inga ord för hur jag ska förklara mig eller kunna fortsätta.

Nu ska jag promenera upp till Elvir, dricka kaffe och sedan gå och dränka mig. Nej, det ska jag inte, men jag ska ta en sinnessjukt lång promenad och tänka.

 

Jag har fullt upp och har haft det i ett par dagar. Jag saknar att blogga, men har lärt mig att inte blogga när det händer saker som rör om i mitt eller någons annans liv. Det handlar om respekt, både för sig själv och mot andra. Så därför är jag tyst tills jag vet vart detta leder.
Det är inte det att jag inte bryr mig eller tycker att jag gjort rätt. Det är bara det att det pirrar i magen och jag alltid följer min magkänsla. Vissa personer får man mer utbyte av än andra.

Jag har tappat fokus. Det känns lite som att jag är ute i rymden och svävar och ni vet väl att i rymden finns inga känslor? Ni vill inte läsa mina inlägg för tillfället så det är lika bra jag är tyst. Skulle jag släppa ut all sorg och smärta just nu skulle inlägget bara bli ett långt skrik ändå. Jag kan inte ens formulera mig. Det finns så många andra sätt att hantera smärtan av att det snart är ett år sedan, samtidigt som den nuvarande världen knäcker mig. Att blogga och öppna sig för hela världen är inte ett bra sätt när man är ledsen.
Nu vet ni mer än vad ni borde veta, men jag tycker inte att det är mer än rätt när ni är så gulliga och står ut med mina tyck-synd-om-mig-inlägg vanligtvis. Iallafall, jag kommer tillbaka när jag känner mig redo och har något vackrare att skriva om.


Update: Jag höll mig från bloggen 1 dygn och 14 timmar - kom igen, erkänn jag är totally awesome!!

Ibland så känns det så här. Fast bara ibland.

 Jag har alltid varit otroligt intresserad av Kungafamiljen och speciellt Madde (förutom under några år när jag var rätt liten och planerade att gifta mig med prinsen...) mest för att hon är snyggast och coolast och det har varit henne jag såg upp till när jag var liten. När andra i klassen samlade på Spice Girls bilder så hade jag album med bilder på Kungafamiljen och jag har ett svagt minne av att jag hade en stor bild på Madde på insidan av min garderobsdörr. 

Anledningen till att jag kom på det här är för att jag de senaste tre timmarna har kollat på massvis med klipp på YouTube. Först såg jag när Victoria och Daniel sa ja till varandra i kyrkan, sedan på Daniel höll sitt tal till henne (tre gånger såg jag det klippet och grät lika mycket varje gång), sedan såg jag kungens tal, Victorias tack till svenska folket, bröllopsvalsen och när de nygifta paret vinkar åt folket från slottet och kyrktrappan. Efter en stund gick jag över till prinsen, kollade på klipp ifrån hans trettionårsfirande, lite på hans assnygga tjej och sådär. Sen gick jag över till Madde och Jonas. Kollade på alla klipp där deras förlovning bekräftades, såg en dokumentär om henne där alla verkligen tror att Jonas och hon kommer att spendera livet tillsammans och att dom är skitlyckliga.
Då grät jag ännu mer.
Efteråt läste jag alla artiklar som skrevs förra året när de bröt sin förlovning. Jag kan inte förstå att jag för lite mindre än ett år sedan jublade över att det hände. Jag var så otroligt skadeglad. Jag minns att jag tillochmed skrev ett inlägg på den bloggen jag hade då, när det började spekuleras om huruvida de skulle göra slut eller inte och la upp en bild på dem där de log och vinkade och skrev "kanske har ni vinkat för sista gången tillsammans nu.." och skrattade rått för mig själv när jag publicerade inlägget.

Idag när jag läser allt som hände reagerar jag mest på min egen syn som jag hade då; killar är otrogna hela tiden, det finns inga bra killar, alla killar är svin.. Blablabla, keep on going liksom. Visst, jag var sjukt deprimerad när det hände då, det är väl egentligen en rätt naturlig förklaring till varför jag tänkte som jag gjorde, men jag skäms iallafall lite granna. Tänk att man kan ha en sådan negativ syn på människor. Jag är otroligt stolt som inte har det idag, trots att min syn egentligen skulle kunna ha försämrats ytterligare med tanke på året som gått och de människor jag mött under tiden. Antagligen har jag lyckats bli naiv nu, för arg var jag förra året. Nu är jag bara bra och ser de fina i de allra, allra flesta människor. Nu för tiden dömmer jag ut mig själv, tänker på vad jag själv kunde gjort annorlunda....
Det enda jag tänker på nu är att det är tråkigt att man kan förstöra en kärlek så enkelt. Hur kan människor ge upp så lätt? Absolut, han var otrogen och skämde ut henne, men hon visste om det i ett år innan och gjorde inte slut förrän det kom ut till allmänheten. Då man gör något hemskt mot någon som man tycker om, varför inte stå för det, ta tag i problemet och lös det tillsammans sedan. Varför inte ens försöka?

Jag kan bli så oerhört ledsen på människor som inte försöker, som ger upp innan de provat. Jag tycker förskräckligt synd om människor som inte ens fick en chans att visa vem de var, utan bara blir bortslängda. Och detta är naturligtvis bara associerat till Maddes och Jonas tidigare situation.
Absolut inte till något annat. Absolut inte.


Update: Naturligtvis dömmer jag inte någon nu. Alla måste få göra vad som känns rätt för dem själva. Naturligtvis. <3 Man måste tänka på sig själv först, annars kanske man blir utan någon som tänker på en. Och det vill vi inte.

Jag skulle vilja lägga mig i en snödriva och aldrig vakna mer. Det gör så ont när hjärtat går mitt itu. Varje gång. Den här gången är inget undantag. Tyck synd om mig nu, lite uppmärksamhet och kärlek är allt jag behöver.

Jag vill inte ha tröst. Jag vill inte ha nån himla myskväll med vänner och tvspel och blickar som menar på att de tycker synd om mig. Jag beter mig som en fyraåring i en leksaksaffär som inte får de jag vill ha. Jag slutar inte gråta, fastän mamma säger till mig att vara tyst. Mamma väser "du skämmer ut dig!", men tårarna fortsätter ändå rinna trots att jag vet att mamma har rätt. Det är ett avancerat läge. Men visst är det så att när fyraåringen kommit hem, sett alla andra leksaker som hon har så slutar hon gråta? Så jag väntar på att det ska hända nu, att jag ska komma hem och glömma den där leksaken i affären.
Men just nu, i den här sekunden, så står jag och tittar på den där leksaken som skulle kunnat bli min om jag bara hade skött mina kort bättre, om livet bara varit lite annorlunda och om alla bara hade kunnat vara lika förälskade som jag. Men så är det inte. Jag vet att jag inte kan få den och tårarna rinner lite till.
Som det känns nu, kommer jag nog stå kvar här i leksaksaffären och gråta.

Jag har kommit hem, krupit upp i min soffa och gjort sånt som jag absolut inte får göra; äta onyttig mat och läsa böcker som inte är skollitteratur. Jag skulle precis säga att det är okej idag, för jag har en dålig dag, men det är absolut inte okej då eller. Egentligen borde jag ta tag i mig själv, ringa hit lite vänner och le och vara glad - men jag orkar inte.
Istället har jag köpt en ny bok, Dyngkåt och hur helig som helst, heter den. Jag tyckte det passade bra. Och så har jag Vänner på på tvn, Jennifer Aniston är med, tjejen som inte kan behålla en kille...... Stackars henne. Jag kan absolut inte förstå hur det känns eftersom mitt eget kärleksliv är på sin absoluta topp och jag är en av världens lyckligaste kvinnor för tillfället och inte alls hade ett sånt psykbryt igårkväll att jag trodde att jag skulle gå av på mitten.
Om jag skulle sätta betyg på kvällen på den där lycklighetsskalan som jag av någon "konstig" anledning börjat med så skulle jag säga en svag trea på mitt humör (läs: jag är olycklig och tyck såå synd om mig), en åtta på känslan att vara själv och en fyra på pizzan jag precis stoppade i mig.

Jag är ledsen, söta läsare, men jag har ingen motivation till att blogga för tillfället. Hela bloggen ger mig massa ångest och då är det inte roligt.

Jag är inte ledsen eller något - så ni behöver inte ringa mamma o skvallra. Jag är bara tom och har lite hjärtmigrän och det avspelgar sig på mitt liv och mitt humör. Men inte ledsen alltså, inte ledsen alls.
Ironi är mitt mellannamn.

Idag ligger jag bara hemma. Jag orkar inte träffa människor alls efter att ha spenderat flera dygn utan att få en sekund för mig själv. Naturligtvis ville jag umgås med dem, så jag har inte direkt blivit tvingad, men nu känns det så himla skönt att få vara för mig själv lite granna.
Lite senare tänker jag ta en lång promenad, rensa alla tankar och bara njuta av att snön börjar försvinna.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, för jag har svårt att formulera mig i ord idag. Jag är så tacksam för det jag har, men samtidigt är jag så ledsen över det jag saknar. Men så här känner jag idag: 

  
 
 
 
  
 
  


Ja, jag vet; jag är inte bara en, utan två dumbommar - den ena för att jag älskar och den andra för att jag erkänner det.  -- John Donne (1572-1631)

Jag är så sinnes trött och bitter på allting idag. Jag känner egentligen bara för att sätta mig ner och gråta. Imorgon när jag kommer hem ifrån skolan ska jag bara lägga mig ner och njuta av tystnaden i min egen lägenhet. För det är tredje natten jag sover här på Svantes soffa. Tredje natten jag sover obekvämt och bara är allmänt seg och antagligen kommer att vakna upp med lätt nackspärr. Japp, idag är en sån där dag nu igen, jag vet, förlåt.

Rent allmänt har den här dagen sugit rätt hårt, skittråkigt att säga, men som sagt, jag är lite bitter idag. Jag satt ensam i flera timmar imorse och hade skittråkigt. Sedan skulle jag ta bussen för att möta upp Mjölby för en fika, blev avslängd av busschaffören för att mitt sms inte kommit fram och gick sedan vilse här ute i tattarmarkerna.. :/ Till slut hittade jag tillbaka hem till Svante men var då redan jättesen så fikan blev inte så lång. Men allt som skulle sägas blev sagt och inte blev det så mycket bättre för det. Eller jag vet inte, sämre kunde det ju inte bli så. Skit samma. Ja, den här dagens humör beror på det kanske.. Jag känner mig tom på känslor och samtidigt så fylld utav dem att jag inte vet vart jag ska göra av allt. Det är en konstig känsla, kan jag säga... Mötena på kåren gick bra iallafall. Efteråt käkade vi på MAX och sedan åkte vi hem till Svante igen för att fira Såsa med champange, han följde inte med men vi firade en stund ändå, spelade poker och satt och pratade. Och nu har vi gått och lagt oss. Det ska bli underbart att sova tidigt idag. Så, Godnatt med er nu!

Allting är förstört. Jag gick ur de här som förlorare. Alltid. Alltid. Alltid. Den ständiga fucking förloraren, det är jag det. Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Varför går det till så här? Vad ska jag ändra? Jag är ju bara mig själv.


Ja, jag är superduperdramaqueen just nu. Men det här är min blogg, så ni får stå ut med det. För så här känns det just nu. När hjärtat ligger där på golvet och någon står och stampar på det i stilettklackar och är beredd att kapa de sista med motorsåg. Haha, shit vad dramaqueen jag är, men så där känns det.

Spännande. Då är även den här tentan över. Vad gör man när all motivation tar slut? Hur kommer man upp ifrån att känna sig värdelös och otillräcklig? När andra problem tar så stor plats att när man blundar och letar efter svar till tentafrågorna så ser man inte direkt svaren på tentan utan istället......annat. Jag måste få svar. Eller så måste jag lära mig att koppla bort känslorna så jag åtminstone kan koncentrera mig på rätt saker. Det är en jobbig dag idag. Det var egentligen bara det jag ville säga.

Jag sitter o zappar mellan kanalerna och stannar upp vid roliga reklamer för det går ändå inget kul på tvn. Så kommer den där reklamen ifrån Friends, den där killen som bär runt på massa elaka ord. Och så får han ett snällt ord från någon som han sparar och plockar fram när han kommer hem och ler emot. Är det bara jag som gråter när den reklamen kommer?
Jag får så ont i hjärtat av ensamma olyckliga människor. Då gråter jag.