EMELIE

Hej goingar.

Ni har inte ens vart borta länge, men tusan vad jag saknar er redan. Det kommer bli en låååång sommar utan er. :(

Det nya Spotify suger, att bara få lyssna på samma låt fem (?) gånger på en månad är ju helt otroligt kasst. Hade jag haft en tillräckligt bra dator, eller för den delen ett tillräckligt snabbt internet, så hade jag laddat ner musik men de funkar inte heller direkt bra.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
kan vi inte vara nära bara en minut 
är det nu, nu som det tar slut 
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
jag vill hinna säga allting innan jag ska gå 
älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig
det var han som ville kyssa mig 

Snälla bli min igen
nej, låt det va som i en film 
snälla bli min igen 
låt mig va kvar 
ja, låt det va 

Du tar bort min hand ifrån din arm 
och flyttar bort 
ingenting jag säger spelar längre någon roll
ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
får jag ens ha kvar dig som min vän
knyter mina skor och går tillbaka in igen
sitter här på sängen tills du be mig att gå hem 
letar efter nått att säga som kan ändra allt
nått mer än det jag redan sagt

Snälla bli min igen
nej, låt det va som i en film 
snälla bli min igen 
låt mig va kvar 
ja, låt det va

Jag har gått in i psyk-mode nu igen. Jag stirrar in i väggen, springer till toaletten och kräks, slänger glas i golvet, gråter så tårarna sprutar och kläderna blir blöta och sitter på balkongen och röker fjorton cigg på raken. Det är tröttsamt. Jag lugnar ner mig, det gör jag snart. Men inte än. Ikväll tillåter jag mig själv att känna efter, det har jag inte gjort på länge. Alla tankar. Så mycket som kunde blivit så fint, men som jag förstört på ett eller annat sätt.

God morgon!! Just nu sitter jag på seminarie, så de här är alltså ett tidsinställt inlägg. Jag blir alltid lite orolig när jag skriver tidsinställda inlägg, tänk om jag skulle dö under tiden och de här publiceras efter min död. Hemskt det skulle vara... Och värst av allt skulle vara om jag skrev något trasigt och tråkigt, nää, såna här inlägg får minsann vara positiva.
Jag hoppas ni alla sovit gott inatt och att ni drömt sköna drömmar, kanske tar ni sovmorgon just nu.? Det hade jag också velat ha...
Iallafall, jag var vaken halva natten inatt och oroade mig för min lägenhet, jag vill flytta. Nu! Jag trivs inte längre!! Jag måste ju varit dum i huvudet som köpte en lägenhet vid tjugo års ålder. Vem tror att man ska bo kvar på samma ställe hela livet då? Okej, de kanske jag inte trodde, men ändå. Något måste jag ju ha trott...?! Nu vill jag iallafall bort, dom har lediga lägenheter på Lasarettsvägen. Jag vill dit. Jag vill bo där med alla andra goingar, inte behöva störa Mjölby varje gång jag ska hitta på något i Trollhättan. Inte behöva bli "utslängd" för att han vill vara själv och sedan få sätta mig på bussen hem. Eller att alltid vara tvungen att umgås med någon, aldrig få vara själv, utan att behöva vara i fel stad. De spontana blir liksom lite mindre spontant när jag måste sätta mig på bussen... Sen så är ju min lägenhet så himla dyr också. Eller, den är ju asbillig egentligen, finaste lägenheten i stan, perfekt läge på alla sätt, fint renoverad och jag älskar den - men den är för dyr för en student. Den är för dyr för mig... Om jag hade kunnat flytta den till Trollhättan hade jag gjort det, bara trollat dit den liksom. Men det funkar inte. Åååh, jag vet inte vad jag ska göra. Är det värt att flytta för ett eller två år? Är det värt att pendla tillbaka till Uddevalla i ett halvår för att skolan går här fram till i december? Jag vill flytta nu, nu, nu! Men jag vill ju samtidigt tjäna pengar på lägenheten. För CSN försvinner vid en lägenhetsförsäljning väl? Ska jag hyra ut den bara? Eller sälja? Jag får panik. Jag vill bara inte bo kvar här!!

Hehe, nu blev de här värsta deppinlägget iallafall.. Hoppas att jag överlevde natten och att inga skurkar kom och tog mig, hihi. Vi hörs senare, när jag är klar med mitt seminarie och har SOMMARLOV!!! Puuuuss!

Jag har hittat en ny blogg som jag börjat läsa, den heter handleder.blogspot.com (jag kan inte länka, för jag skriver från mobilen - och även om jag skulle länka spelar det ingen större roll, hon har nog typ flera tusen läsare och det slår jag tyvärr inte med mina tragiska fyrtio-femtio pers som kikar in här varje dag) iallafall, det är en av de vackraste och vidrigaste bloggarna jag någonsin läst, en tjej (jag vet inte hur gammal hon är, vad hon heter eller vad som riktigt hänt med henne), men hon är trasig. Så trasig så det skär i hjärtat när man läser. När jag mår jättedåligt klarar jag inte av att läsa den för då tror jag att mina gamla knivkompisar skulle komma fram igen, men när jag mår så där lagom dåligt, som ikväll, då läser jag lite. Jag sörjer med denna människa, jag lider av hennes ångest och tycker så synd om henne att jag skulle göra vad som helst (nej, men mycket) för att få henne att må bra. Men samtidigt så blir jag så stark av henne, jag mår inte SÅ dåligt, tänker jag. Det finns andra som har det sämre. Och på något tragiskt sätt blir jag lite glad av det, visst är det hemskt? Jag får lite ont i magen av det faktiskt, att jag mår bättre för att någon annan mår sämre, men det känns skönt att veta att man inte är ensam om att ha dåliga dagar. Jag känner mig starkare och känner viljan att hjälpa istället för att bara ligga hemma och tycka synd om mig själv. Det är en väldigt behaglig känsla och något jag borde känna oftare. Att hjälpa andra. Jag gör aldrig det längre, det gjorde jag förr. Nu har jag blivit kall och hård och bitter. Missförstå mig inte, jag är inte psyksjuk igen eller nått, men jag märker att jag blivit så mycket mer känslokall de sista året. Nästan ingenting rör mig nu. Jag bryr mig inte om vad folk tycker eller tänker längre (jo, de som spelar roll för mig - men inte de andra) och jag har tappat massvis med känslor. Jag gråter inte längre, jag stänger av människor. Detta har jag tagit upp förut, och jag känner att de här inlägget är på väg att spåra ur, men jag ville bara säga att jag gillar den där bloggen för den får mig att känna mig mänsklig igen.
Detta är säkert en kombination av hungern jag har och den där förbannade mensvärken, men ändå, det är skönt att få lipa lite ibland, känna sig trasig, men ändå starkare och lyckligare än vissa andra. Typ. Eller nått. Och det har jag fått göra den här veckan, gråta ut för att jag är ledsen. Men ändå känner jag mig helt okej när jag vet att jag inte är ensam om att vara trasig. Äh, nu flummar jag bara. Tänker inte klart. Nu ska jag sova, imorgon är en ny dag utan mat.

Jag mår verkligen inte bra nu. Jag ligger och kallsvettas, fryser (det är inte feber, jag har kollat), gråter och skakar. Jag tror att det beror på att jag är hungrig, för magen kurrar konstant. Jag fattar inte de här! Man ska faktiskt må bra efter tredje dagen på Cambridge, men jag har mått sämre än någonsin både igår och idag. Fast dagtid funkar det helt okej typ, iallafall idag. Igår när jag gick av bussen på väg hem från Trollhättan höll jag på att svimma flera gånger - helt stört. Jag försökte ringa hem till mamma, men hade glömt bort numret fast jag har slagit det minst en miljon gånger sedan jag flyttade hemifrån för två år sedan.

Lovers, jag har varit i Stockholm hela dagen. Klockan fem imorse åkte vi. Nu sitter vi i bilen tillbaka till Stenungsund. Min älskade Julia har kommit hem, för bara någon timma sedan landade hon i Sverige. Jag är hel igen, min fina tjejbästis är hemma. Fina människa.
Jag är tillbaka imorgon.

Det senaste dygnet har jag gråtit så mycket att det värker i ögonen. Jag har varit så otroligt känslig, nerverna har legat utanpå skinnet och jag vet inte riktigt vad problemet är faktiskt. Tårarna har sprutat för allting.

Jag hatar söndagkvällar, för tillfället. Jag blir lämnad ensam när Svante åker tillbaka hem till sin familj. Ikväll är det såklart extra jobbigt eftersom mobilen är trasig. Jag är onåbar. Instängd. Det är tragiskt att man är så handikappad utan iFånen. Jag saknar den. Och Svante.
Mest Svante.

Idag är dagen. Jag ska åka ner till Stenungsund och antagligen sälja min bil. Min älskade. Det är första gången på nästan exakt fyra år som jag inte äger en bil då. Min fjärde bil, är det här också. Min finaste.

Jag är redan vaken och har varit det i princip hela natten. Jag har gråtit, oroat mig, försökt tänka postitivt och sedan börjat gråta och oroat mig igen. Egentligen har inget speciellt inträffat. Fast det är först nu jag kan säga det.
Igår fick jag inte tag på älsklingen på hela kvällen. Det var det som hände. Och det har aldrig hänt innan, det har aldrig gått en hel dag utan att vi haft kontakt på något sätt. Jag ringde som en galning, har mailat, skrivit på FB och skickat sms. Tillochmed loggat in på MSN för att se om han möjligvis skulle kunna vara där. Han fanns ingenstans. Jag, som är stört mycket hypokondriker precis som min mammi, börjar ana det värsta.. Bilolycka, brand, mord, en explosion som exploderat hela Vara. Wtf, vad som helst har ju hänt enlig mina störda tankar!
Kvart i sex imorse fick jag sms. "Hej, jag var helt slut efter jobbet igår så jag somnade visst..." är en av meningarna. Jag hade ännu inte somnat när smset trillar in i inkorgen på telefonen. Jag har legat sedan ca 22tiden igår och oroat mig och när jag får smset blir jag vansinnig. Totalt förbannad. Det är sällan jag exploderar SÅ. Det tog en liten stund innan jag lugnade ner mig. Att somna efter en hård arbetsdag med brutaltidig morgon är inte alls konstigt... Det är helt okej. Jag skrattar åt mig själv nu; om Vara skulle explodera så hade det antagligen visats på nyheterna? Visst är det konstigt att man blir arg när man får ett positivt besked och man borde bara bli lättad?

Förlåt för mitt utbrott, mitt hjärta, men under åtta timmar trodde jag att du hade exploderat.....

Det blev en bra kväll ändå, ett tag såg det ut som att jag skulle sitta hemma ensam hela kvällen men så blev det inte. Emma och jag tog en drink hemma hos henne och sedan kom älskling och plockade upp mig och sedan åkte vi hem. Hemma hos Emma fick jag gå igenom världens härligaste ansiktsbehandlingsgrej. Awesome för mitt beginning-to-få-rynkor-ansikte. Lite lätt överdrivet kanske, men behandlingen var fantastisk och gjorde underverk med mitt ansikte på bara tio minuter. Hade jag varit rik hade jag köpt den, nu är jag inte det så jag får vänta och hoppas på att tomten tycker jag varit snäll iår.
I bilen hem hoppade älsklingen upp och ner, precis som en liten pojke, och frägade om vi inte kunde ha Beckmaraton när vi kom hem. Jag älskar Beck så det är klart jag ville det. "Vi ska sitta i soffan", sa han, "om vi ligger i sängen så somnar du bara och då får jag titta på filmerna själv..." "Visst", svarade jag, jag kände mig ändå rätt pigg och ganska taggad att se några filmer med världens hetaste Persbrandt. När vi kom hem satte vi oss i soffan, plockade fram ett par dumlekakor och myste. En kvart in i första filmen var han på väg att somna. "Ska vi gå in och lägga oss?" frågade jag. "Mhm...." halvmumlade han mot min axel. Vi gick in i sovrummet, jag satte på Pearl Harbor istället, den har jag ju på VHS nämligen och jag har ingen DVD i sovrummet. "Vilken film?...Jaha, den, men den gillar jag!" sa han. Jag gick in på toaletten och borstade tänderna. När jag kom ut låg redan älsklingen i sängen och småsnarkade. Han är väldigt söt när han sover, jag ser aldrig det annars för jag somnar jämt först. Men nu vet jag det, min älskling är söt även när han sover. Jag är allt lite småkär ändå...

Den här helgen har varit helt totalt värdelös faktiskt, jag har försökt att få det att se ut som att jag mår ganska bra och sådär, men jag känner mig så himla trasig ibland så det är inte sant. Även om gårkvällen hos Mackan var jättetrevlig och det var skönt att få naglarna fixade hos Katten igår, så räcker det liksom inte till. En helg är så himla lång när man är ensam. Det är så många timmar att slå ihjäl när man inte har pengar att göra något kul för eller tillräckligt med vänner för att täcka upp all tid.

Alltså, det är verkligen sällan jag ligger hemma och lipar en hel dag nu för tiden, men idag kunde jag inte låta bli. Jag har ställt in de planer som jag hade för kvällen och har nu krupit ihop i soffan för att äta middag ensam och bara tycka otroligt synd om mig själv. Eller, nej. Jag tycker inte ens synd om mig själv längre, det gjorde jag tidigare idag bara. Nu känner jag mest bara att jag vill vara ensam. Jag har haft två mýcket tjötiga, men underbara, killar som ringt och bett mig komma till Trollhättan, men inte ens de hjälpte mig upp ur den här soffan. Jag tar liksom paus ifrån mitt sociala liv idag. Det är sorgligt. Men det funkar.

Jag fick en kommentar på ett inlägg som jag skrev för länge sedan, minst ett par månader, ifrån en "Kattis". Inlägget hör till "Lär känna mig på 30 dagar" kategorin och inlägget handlar om saker jag ångrar i mitt liv.


"Varje andetag är en ny chans att ställa allt till rätta."
Det hon skrev passar så perfekt in i mitt liv just nu. Det riktigt värkte till i själen när jag såg kommentaren nu. En ny chans. Vid varje andetag.
Tack "Kattis"!