EMELIE

Vaknade för någon timma sedan och har gått igenom alla bloggar jag brukar läsa, det är dåligt med uppdatering nattetid så jag söker mig vidare till fler och försöker hitta nya favoriter, älskar att läsa om andra människors liv.

Kommer in på modebloggar. Hatar mode, men älskar glamouren, älskar tanken på att springa runt i högklackat en vanlig tisdag. Älskar tanken på att köpa en päls och kunna bära upp den. Älskar smala modellben, lår som inte går ihop, en midja som kan utan synas utan att visa valkar och för feta kärlekshandtag. Avskyr det okvinnliga i att vara så smal att bröst och rumpa försvinner. Avskyr längden, hade aldrig velat vara över 1.70. Avskyr korta pojkfrisyrer och modeller som ser ut som barn.
Den typen av mode ger jag inte mycket för.
Men bloggerskorna som skriver om mode, många är så extremt vackra. Jag blir illamående av avundsjuka. Hur lycklig jag än må vara och hur mycket bekräftelse jag än får så blir jag så galet avundsjuk.
De visar upp sin lilla perfekta värld, de går på event, dricker drinkar, får kläder, smink och alla möjliga saker hemskickade. De lägger upp bilder på fantastisk mat och champagneflaskor. Och så säljer de ut kläder i xxs på sina bloppisar, för de kläderna är "waaaay too big". Hur lyckas de? är min enda tanke. Vilka bantningspiller går de på, vilken PT har de och hur många gånger måste de kräkas varje dag? Äter de ens till vardags? Kan inte någon bara berätta deras knep så ska jag med glädje ge det ett försök!

Nej, så viktigt är det inte att vara smal och min önskan är inte att väga 43 kilo. Men om man inte blir lycklig av att vara nöjd med sig själv så vet jag inte vad man blir nöjd av.

Så vad har jag lärt mig här inatt - sluta läsa modebloggar och håll dig till humorbloggare, karriärsbloggar, fjortisbloggar och skvallerbloggar.
Modebloggar är helt enkelt över/under min nivå.

Låt oss anta att killen man haft kontakt med och varit förälskat i sedan ett halvår tillbaka ytterligare en gång förklarar att han inte vill ha ett förhållande. Låt oss säga att man för en gångs skull haft en dialog, en konversation där man får bekräftat att han inte exempelvis kan åka till Liseberg för då blir det för seriöst. Låt oss säga att om jag frågar om det alls är någon idé att jag väntar (ja, jag vet att man inte kan fråga sånt, men vi skulle ju bara anta att det hände.. Naturligtvis skulle jag ju aldrig fråga en sån fråga i verkligheten...)och att han svarar att han inte vet vad han vill och även om han inte säger det rakt ut, menar på att han inte bryr sig om jag väntar eller inte.. Att han inte vet om det är någon idé. Han säger att han inte vill stoppa mig från att ha ett förhållande med någon annan och inte vill stoppa mig från att träffa andra snubbar. Fint.
Anta att killen är extrem otrevlig i telefon den där natten då man har de samtalet. Anta att tårarna rinner under samtalets hela 44 minuter. Då är det fantastiskt att ha en sådan fantastisk människa bredvid sig i sängen (ja, egentligen hade jag ju två fantastiska människor bredvid mig, men den ena sov) och att det första han säger då jag lägger på efter att ha upprepat ca tretusen gånger "ring mig imorgon" och fått svaret "ja, om jag kommer ihåg" är "vilken idiot han är". Det gjorde mig lycklig. Trots att tårarna rann så var det så skönt att få höra ändå. Min vän tyckte att han som är min nuvarande "love of my life" var en idiot som behandlade mig så. Så skönt.

Nu har det här naturligtvis aldrig inträffat. Och skulle det inträffat skulle det absolut inte inträffat inatt. ;) En så här känslig och sårande situation skriver man ju isåfall aldrig ut på en offentlig blogg, haha.
Nu ska jag se på film, på engelska heter den "Addicted to love" och svenska översättningen är "Hämden är ljuv". Det känns bra.

Egoina (min bästa vän, skulle vilja skriva, men jag har aldrig träffat henne så det hade ju varit lite pinsamt), (hon är alltså min favoritbloggerska, främsta förebild och stora idol. Och Alex Schulman såklart. Ehm, de där var ju inte alls pinsamt de heller...)

Iallafall; Egoina har brutit med sin pojkvän. De gjorde slut för någon månad sedan och har försökt lappa ihop förhållandet sedan dess och igår gick hon ut officiellt på bloggen att det är slut på riktigt nu. Mina tårar rann en stund, jag lider med henne och tycker det är så himla trist att det är slut. Jag gick även in på inlägget och skrev en söt kommentar i stil med "ta hand om dig, gråt ut", typ. Det tycker jag hon förtjänar, hon som låter oss ta del av hennes liv vareviga dag är mycket väl värd en kommentar när något går åt helvete. Som tröst liksom. *pik till er* ;)

Tillbaka till ämnet - i hennes kommentarsfält står hundratals kommentarer från brudar som är med om samma sak just nu. Det håller inte med deras pojkvänner heller. Ok? Och varför ska Egoina veta det? Så vi ska tycka synd om er också då eller?

Det värsta jag vet är när jag berättar något för mina vänner och någon säger "ååååh, det har hänt mig också..." eller "det är precis som när..." eller "jag vet, XXX gjorde ju preeeecis så..." Okej?! Men just nu händer det mig så kan jag få berätta färdigt min historia och lipa lite?! tänker jag vansinnigt då. Ska det kännas bättre om man är flera? Blir min sorg över en förlorad hund/pojkvän/kuggad tenta eller whatever mindre för att någon annan känt likadant?! För isåfall är det något fel på mig, jag känner tvärtom. När jag är svag och ledsen vill jag ha starka vänner omkring mig som kan hålla mig flytande, trots mitt misslyckande. När de misslyckats med något vill jag vara stark och finnas där för dem. När jag sitter där och tröstar vill jag inte tänka på mina egna sorgliga upplevelser utan ha fullt fokus på den som behöver det. Det är så tröttsamt med folk som ska tycka synd om sig själva när någon i deras närhet behöver deras tankar mer. Så håller ni med mig? I know jag har rätt anyway. Så det så!

Min just nu favvo-låt:

Tänk hur fort saker och ting förändras. I en månad har jag gått omkring med ett konstant leende på läpparna. Okej, förutom ibland, typ när jag ska till skolan typ. Men annars har mina tankar varit lyckliga, jag har mått så otroligt bra och jag kände verkligen livet vända. Så underbart lycklig. Visst, det berodde på flera saker. Att jag kom så mycket närmre mina söta tjejer, att jag slutade jobba och äntligen fick lite semester. Att ekonomin vände och faktiskt funkade efter att ha levt över mina tillgångar i ett år. Och så på Han. Den finaste jag träffat. Jag blev lika förälskad i honom som jag blev i Emil för ett par år sedan. Det har inte funnits någon annan. Jag har inte tänkt, tittat eller ens känt att någon annan skulle intressera mig den senaste månaden. Att vakna av ett sms med massa - egentligen innehållslös - text eller skicka ett "jag längtar efter dig" på kvällen (trots att jag inte fått något liknande svar tillbaka) har gjort mig så himla, himla lycklig. Levt på mina rosa moln. Trodde att det skulle bli något. Trodde, mer än hoppades. Jag, och såklart tjejerna, var nästan säkra. Det var nog där det sprack. För att jag var så säker. Han var såklart inte lika säker. Bara för att man spenderar hälften av veckans nätter tillsammans, bara för att man smsar tusen sms om dagen betyder det inte att man är säker. Sex betyder inte kärlek. Inte för alla.
Just nu känns det så sjukt jobbigt. Så himla, himla tufft verkligen. I en tågvagn på väg till Uddevalla, bort från det som gjort mig så galet lycklig. Tillbaka till rutiner och ensamma nätter. Inga fler kyssar, inga fler leenden. Inget mer mys under täcket och inga fler sömnlösa nätter pga långa samtal. Åh, vad trist det känns. Menmen, det kommer flera. Mister man en står tusen åter, som man säger när alla ens vänner blir dissade. Så synd bara att man aldrig tror på det själv. Och sanningen är väl att just nu är jag fortfarande kvar i "standby-mode". En väntan. Ett hopp om att det blir bra. Vi kan väl hoppas.

Jag känner mig som tolv år igen. Jag skulle kunna döda för att slippa gå till skolan. Jag vill inte. Jag klarar det inte. Jag vill inte sitta där ensam och bara titta på när alla andra catchar upp efter sommaren. Jag hatar de här. Jag vill inte. Är det så här det ska vara nu? Jag vill inte vara med längre.

Det känns som om förhållanden krossas på löpande band, nu för tiden. Minns inte vem det var jag diskuterade detta häromdagen med, men det känns verkligen så. Förhållande efter förhållande bryts upp som om det vore den största trenden någonsin. Det gör så förskräckligt ont i hjärtat. Människor som har älskat varandra, vissa i flera år och andra bara i några månader lämnar varandra. Krossar varandras framtidsplaner och drömmar.
Gud, jag gråter när jag tänker på det. Uppbrott gör mig så otroligt ledsen och jag är så extremt känslig för det. När någon slutar älska den andra. När den andra parten står där lämnad kvar. Så fullständigt krossad, ynklig och ensam. Det finns ingen värre känsla.

Det finns dessutom inget svårare att trösta. För samtidigt som man bara vill slita ur hjärtat på den trasiga, laga hjärtat, bädda in de i bomull och rosenblad och sedan placera in hjärtat på den trasiga igen och se den trasiga le och känna sig fullkomligt hel igen så är man ju på något sätt så tacksam att det för tillfället inte händer en själv. Samtidigt känns det skönt att jag är så väl medveten om hur det känns, på något sätt borde jag vara bättre än vissa andra på att trösta då. Att bara finnas nära, aldrig låta mina älskade vara ensamma eller "uttråkade". Bara låta dem få korta, korta stunder för sig själva. Att bara ge en kram, lägga en filt om, lyssna, bara vara nära. Visa att det finns mer att leva för än den där dåren som svikit och trasat sönder hjärtat ditt.

Fina älskade vänner, jag tänker på er! <3

Såå nu är jag hemma från jobbet och håller på att däcka i soffan. Jag ska strax ta mig i kragen och gå ut och gå en sväng, men jag är så himla trött i fötterna efter den här veckan. Men jag måste ändå ta mig över till Janet för att lämna ett par brallor till henne och gå till affären och köpa mera keso så de är väl lika bra att ta en extra sväng när jag ändå är ute...
.
Ikväll ska jag laga mat, tänkte att det skulle bli fläskfilé (som jag typ aaaalltid äter), men ikväll ska jag styra upp en sallad och keso till. *Keso är min nya drog*. Igår kom jag och Mjölby fram till att vi ska ta tag i det här, vi ska bli nyttiga och bara vara onyttiga vid "viktiga" tillfällen, typ.
När jag och Mjölby sätter upp mål ser det lite olika ut; jag tar i så jag spricker typ och han är ganska realistisk. Så nu ska jag följa hans mål lite grann och ta det lugnt med mina högtflygande planer. Det är orimligt att gå ner tolv kilo på två veckor. Så nu kommer det säkert ta lite tid, jag kommer tröttna typ en miljard gånger, men jag känner att detta är något jag MÅSTE ta tag i. Jag mår inte bra, sover aldrig längre annat än på dagen. Hela kroppen är fucked up. Dessutom trivs jag inte i min kropp. Jag känner inte igen mig själv, min bild av mig själv är inte densamma som den jag ser på bilder.
.
Jag har två "motivationsbilder":
.
 
.
Seriöst? Vart har min midja sprungit iväg? Eller nej förlåt, den har ju inte sprungit någonstans - den har ffs EXPLODERAT!!
.
När jag ser de bilderna så mår jag illa. Jag tyckte att jag var söt den kvällen liksom! Helt stört! Näpp, nu finns ingen återvändo. Det går inte. Inte för att jag är fet, utan för att jag mår dåligt av det här. Jag känner mig inte bekväm. Jag kommer typ få en hjärtattack och dö för att jag äter så onyttigt och lever så ohälsosamt.
.
.
En positiv sak - det finns bara EN positiv sak, det är aldrig bra att lämna ut sina komplex för hela världen - med att skriva ut det här är att jag faktiskt måste försöka klara att ändra min livsstil. Annars kommer ni ju skämmas för mig, huh?
Ja, säg att ni gör det. Mer press. Det är allt jag behöver.

Så stor i orden och så äckligt liten på jorden

Jag tänker på allt jag måste lyckas med, jag är så stark och självsäker när jag kommer på allt jag vill göra. Men ingenting händer. Aldrig. Jag genomför i princip aldrig något jag säger att jag ska. "Sluta käka chips", "börja träna", "plugga hela sommaren", " gå ner de där tio kilona så att magen slutar puta, låren slutar skava och framför allt att jag känner mig nöjd med mig själv", spelar ingen roll vad - jag håller det aldrig.
Så kvällens fråga är: hur i hela världen skapar man sig lite diciplin och sann målmedvetenhet?
Snälla hjälp!

Alltid när jag har brytit upp med någon kille och blivit sårad har jag - under alla år faktiskt - peppat mig själv med den här låten. Den här är liksom det sista steget. När jag kan lyssna på den här och inte liksom känna "nej, jag vill inte, ta mig tillbaka *störtlip* snälla, jag vill *störtlipar ännu mer* snälla, jag gör vad som helst *snörvel och snyft*" så vet jag att jag är redo att gå vidare. Idag har jag hunnit tänka, bearbeta och kommit fram till hur nöjd jag är. Så himla skönt.

Ska jag vara helt ärlig så orkar jag inte skriva. Det är så mycket tankar som far runt i skallen, jag känner mig nere och superdeppig ena stunden, för att i nästa bara gå lös och vara hur lycklig som helst. Det är för mycket som hänt de senaste veckorna, för mycket känslor inblandade och för många hjärtan som slagits mitt itu.
Jag vet inte vad jag vill längre, fly Sverige kanske. Flytta utomlands och börja om på nytt. Fast det kommer aldrig hända. Jag är inte sån. Jag är en person som vill ha trygghet och rutiner, visst - flippa ur och göra något "galet" nån gång då och då, men att vända upp och ner på hela mitt liv som jag gjort de senate året och framförallt de senaste veckorna är inte okej. Jag känner mig rädd för vad som kommer hända. Vad händer nästa helg? Kommer du kunna se mig i ögonen? Kommer du säga hej? Ska jag ta första steget och säga hej? Svarar du isåfall?
Nervositeten bubblar i mig.

Det är iallafall därför som jag inte skriver så mycket just nu. Jag vet att varje gång jag skriver här så är jag waaay too personlig och jag är trött på att vika ut mitt liv. Just nu iallafall. Såsmåningom blir det bättre. :) Puss på er - nu ska jag sova.

Mitt psyke är det värsta som finns just nu. Jag är inne på fjärde filmen, Pärre har sovit sedan tio eller något. Jag kan inte. Jag tycker det är skitjobbigt de här, jag ligger bara och tänker medan tunga tårar rullar ner för kinderna. Jag saknar honom så otroligt mycket, saknar allt vi hade. Allt jag förstörde.
Nu är jag knappt rädd längre. Fast jag har ju storbilds-tvn på och Pärre i rummet brevid så det är inte så konstigt. Två gånger har jag vart uppe och kollat så att det är låst. Så nu är jag knappt rädd alls. Bara ledsen. Och saknar. Honom. Älskade, underbara människa.

Usch. Nu sitter jag hemma igen. Ensam. Check. Fast ikväll är det rätt självvalt, jag var nere på Butlers förut. Direkt efter jobbet så jag luktade smaskens av lök, ketchup och fritös. Usch. Iallafall. Sen gick jag hem och nu sitter jag här med en bok och täcket i soffan.
Jag är lite ledsen, som vanligt blir mina möten med Svante inställda och defenitivt inte på grund av mig - nej, jag tar på mig kläder som han någon gång sagt att han gillar, blåser mitt hår rakt (han gillar det bättre än när jag har lockigt) och bytte linserna till de bruna för att han nämt att han tycker det är snyggare än de blå - och ser fram emot de få timmarna jag ska få träffa honom. Sedan hör jag av mig ett par timmar innan vi ska ses och han ställer in. Han har såå mycket för sig. Såå mycket som måste hinnas med att han absolut inte hinner träffa mig en timma eller något. Ja, jag är skitledsen. Verkligen. Skitledsen. Ena stunden är det ")'jag bryr mig så mycket om dig, du kan ringa mig när som helst!" och sen "hinner inte idag". Idag ville hade jag dessutom sagt till honom att det var något väldigt viktigt jag ville berätta för honom eftersom jag inte vill att han ska få höra det på omvägar, utan direkt ifrån mig. Men visst, fine. SKIT I DET DÅ!
Så, nu ska jag ta mig ett glas vin, sätta mig på balkongen och sen däcka. Imorgon blir det midsommarfest, det enda jag sett fram emot på länge. Det ska blir riktigt, riktigt kul. Hoppas jag. Hejdå med er.

Idag är det midsommarafton och jag ska ligga i sängen hela dagen. Jag ska fira ensam, eller rättare sagt, jag ska inte fira alls, utan jag planerar att gå ner i tvättstugan och se om det finns någon ledig tvätt-tid. Sen tänkte jag även städa iordning lite, lägenheten behöver verkligen städas.
Och vet ni varför jag ska vara ensam? För att jag är en tragisk människa som bara förstör allting för alla andra och mig själv. Jag tänker aldrig efter innan och går helt på mina idiotiska känslor. Detta har gjort att min vänkrets har minskat en aning, Mjölby är min närmaste vän och han är borta för sommaren.
Så nu tänker jag sitta här själv, när jag är ensam är enda gången som jag inte sårar någon annan. Jag orkar inte med mig själv mer, hur mycket jag än sårar människor och det naturligtvis är jobbigt för dem, så är det jobbigt för mig också. Det är jag som måste leva med de här äckliga monstret. Jag klarar inte av det här, skulle man inte bli smartare när man blev äldre?!


Egentligen är jag hemma för att jag börjar klockan sex imorgonbitti, men även om jag hade varit ledig hade jag inte haft ett enda alternativ, så det spelar ingen roll. Fuck My Life.

Min dag har vart tuff både fysiskt och för själen. Även om jag är en idiot så är jag åtminstone en ärlig sådan. God natt.